Eldsjälar

Alla som har sett Woody Allens film ”Hannah och hennes systrar” minns nog ”antikvariatscenen”. Det är en klassisk filmscen, som är lika mycket en raffinerad inledning till en förbjuden kärleksrelation mellan en gift man och hans frus syster, som en kärleksförklaring till antikvariatet som social inrättning. Otrohetsaffären tar sin början i att Elliot (spelad av Michael Caine) smyger på Lee (Barbara Hershey) i kvarteret där hon bor, och ordnar så att det ska se ut som att de stöter på varann av en slump. De slår följe till det anrika antikvariatet Pageant Book & Print Shop, går omkring bland hyllorna och pratar, knyter litterära band som snart övergår i emotionella.

Trivsamt och avspänt. Anspråkslöst och tillbakalutat. Lugnande, mumlande, sövande på ett läkande och avstressande vis. De orden använder författaren Peter Glas för att beskriva den ideala boklådan i ”Antikvariat Kalebass” (2008). Romanen är en enda lång orgie i kvalificerat boknörderi, men dessa iakttagelser har längre räckvidd än så. Med dem i minnet förstår man att det inte hade dugt med vilken bokhandel som helst för Elliot och Lees första möte på tu man hand. I Pageant Book & Print Shop blir de inte distraherade av kommersen som råder i en stor bokhandel, och kan ogenerat dra ut på mötet hur länge de vill. Lee sätter ord på den kravlösa stämningen, hon tycker att det känns som om man kan gå omkring i den stora butiken hela eftermiddagen, utan att känna sig tvingad att köpa något. Antikvariatsmiljön har kort sagt inte präglats av det rationella nyttotänkandets kultur, vilket inte bara gör det till ett bra raggställe. Det kan fungera som en tillflyktsort av många andra skäl.

För bara några år sedan var antikvariaten räddningen för många studenter, medan majoriteten idag istället köper nya kursböcker billigt på nätet. Det blir enklare, går snabbare och böckerna är lätta att sälja vidare. Antikvariaten har inte hängt med i tidens utveckling, och kanske är det just det som är en av de viktiga poängerna med dem. När affärsrörelserna som omger antikvariatet ofta är helt inriktade på att uppnå maximal tillväxt och lönsamhet, fungerar boklådan som en fristad som upphöjer andra värden. I sin bok ”Långsamhetens lov” skriver Owe Wikström, professor i religionspsykologi, att det först är när man saktat ner på tempot som man kan ana betydelsen av människors leenden, ömhet och kulturens skatter. Antikvariat stimulerar till sådana stämningslägen, och i vissa fall kan det till och med sägas ha en terapeutisk funktion – se bara på Strindberg.

Under sin febriga infernokris är det två olika ställen Strindberg går till för att, åtminstone för en kort stund, kunna skingra de hallucinatoriska påträngande tankarna: krogen – och antikvariatet. Ibland stannar han bara framför skyltfönstret och förlorar sig i barnsliga lugnande fantasier, ibland går han in för att impulsköpa en anteckningsbok eller kanske en ockult skrift. Steget är inte långt till Lars Norén, som i ”En dramatikers dagbok” skriver att han har Rönnells antikvariat i Stockholm som en anhalt på sin rituella shoppingrunda.

Det är inte alla idag som likt Norén eller Strindberg kan finna glädje i att köpa en antikvarisk bok. ”De allra flesta som kommer hit är inte ute efter en speciell bok, utan vill fråga efter vägen eller bara få en pratstund. Ibland händer det att de ändå har med sig en bok när de går härifrån, ibland inte”, säger Staffan Bengtsson med en axelryckning. Han har ett blått förkläde med texten Alfa Antikvariat tryckt över bröstet, och driver en av Stockholms största och mest centralt belägna boklådor. ”Det går inte längre att arbeta med begagnade böcker om ambitionen är att tjäna stora pengar. Förr kunde vi regelbundet sälja böcker som kostade 50 00–10 000 kronor, men de rara böckerna är inte vår marknad längre. De säljs på auktionshusen numera.”

En annan handlare är uttalat pessimistisk i sin beskrivning av läget i branschen: ”Ska du skriva om antikvariat i tidningen? Då är det lika bra att du formulerar texten som en nekrolog.” När jag är på väg ut genom dörren ropar han tillbaka mig och frågar om jag vill köpa en ”rökbit”. ”Utan sånt skulle jag ha blivit tvungen att slå igen för länge sedan”, säger han. Jag tar först för givet att han skämtar. Hasch? Å andra sidan ser han ganska obalanserad ut. ”Nämner du mig i artikeln, då jävlar” säger han innan vi skiljs åt.

Den pårökta bokhandlaren påminner mig om den underskattade engelska komediserien ”Black Books”, som handlar om den alkoholiserade och misantropiske antikvariatsägaren Bernard Black, som avskyr sina kunder. I köket finns varken rena tallrikar eller bestick, och Bernards stackars hunsade butiksbiträde Manny tvingas äta sin äggröra ur en gammal sko, med en grön kam som gaffel. Serien är på det hela taget en karikatyr av den trångsynta bilden av antikvariat som ovädrade, slutna rum. Men hur smutsigt det än är inuti ”Black books”, är skyltfönstret alltid väl organiserat, städat och inbjudande. Något som däremot stämmer med verkligheten. Sällan finner man butiker som har så omsorgsfull skyltning som antikvariaten.

Det numera nedlagda Axéns antikvariat på Alströmergatan ställde ofta ut svåråtkomliga förstaupplagor i skyltfönstret, skriver Stig Larsson i samlingsvolymen ”Artiklar 1975–2004”. Under en helg, berättar han, hade fönstret varit fyllt av diktsamlingar av den finlandssvenske poeten Gunnar Björling. Innan öppningsdags på måndagen hade det blivit köbildning utanför affären, och när dörren slogs upp uppstod bråk och gråt om böckerna. ”Jag överdriver inte” skriver han, ”det är alldeles sant: män gråter. Någon som stod före dem i kön tar den bok de önskat.”

För en tid sedan gjorde Alfa en skyltning med tema Artur Lundkvist, hela hans omfattande produktion ställdes ut. ”Vi sålde en bok på en månad”, berättar Staffan Bengtsson. Han betonar att det inte spelar någon roll om böckerna i fönstret inte säljer, skyltningen är en hederssak. Många av handlarna är måna om att framställa sitt yrke som ett förfinat hantverk, vare sig det handlar om fönsterskyltning, att publicera sobert formgivna kataloger, tillhandahålla ett bra basutbud eller att slå in tjusiga paket. En gång i tiden var det ett självklart sätt att trygga tillströmningen av kunder, men idag tycks denna långsiktiga marknadsföring vara otillräcklig.

Mellan tjugo och trettio antikvariat i Stockholmsområdet har slagit igen under de senaste tio åren. För närvarande är minst tre antikvariat i stan på väg att lägga ner verksamheten. Slams böcker och skivor är inte ett av dem, men ändå finner jag ett illavarslande tecken. På en liten skrynklig handskriven lapp, uppsatt på dörren, står: ”Det är aldrig för sent att ge upp.” En sportgroda undertecknad den gamla Brage-spelaren Rolf Zetterlind.

Fotnot: för en guide till Stockholms bästa antikvariat, klicka på länken uppe till höger.