Vardagen i krigets Irak angår även en vanlig svenne

Teaterdokumentären ”Baghdad burning – Girl blog from Iraq” bygger på bloggen med samma namn, där en 24-årig tjej med signaturen Riverbend skriver dagbok om livet i Bagdad mellan 2003 och 2007 (då hon och hennes familj flydde till Syrien). Den sorgliga och satiriska bloggen på perfekt engelska – som med sin svarta humor påminner om Marjane Satrapis filmatiserade serieroman ”Persepolis” – fick snabbt en stor läsekrets världen över. Den har blivit utgiven i bokform samt dramatiserats ett flertal gånger i New York och London.

Gustav Deinoff, som nu regisserar ”Baghdad burning” för Riksteatern, hade inte hört talas om bloggen när han fick uppdraget.

- Jag visste nog lika mycket om Irak som vem som helst som är politiskt intresserad men inte har ett specialintresse, säger han när vi sitter i logen på Riksteatern i Hallunda.

Gustav Deinoffs första reaktion var rädsla: Krävs det inte en politisk expert för att ta sig an detta laddade ämne? Absolut inte, kontrade producenten, en engagerad regissör är vad som behövs. Och när Gustav läste bloggen blev han både drabbad och peppad.

- Vår pjäs för ingen politisk agenda. Den berättar om hur vidrigt kriget är och hur ockupationen havererar. Det i sig kritiserar visserligen USA, men grejen är inte att göra en pjäs som säger att USA gjorde fel när de gick in i Irak. Det finns så mycket mer.

Han berättar om ett land som sällan vilat från krig, som lämnat ett helvete för nästa. Insprängda mellan bloggscenerna i pjäsen finns faktapartier – för att kunna ta till sig ämnet hjälper det att veta saker om Iraks historia och kultur. Men pjäsens huvuduppgift, understyrker Gustav, är att föra vardagen i en krigszon närmare, att förvalta Riverbends förmåga att skära igenom det blasé-pansar som många av oss rest mot nyhetsflödet från Mellanöstern.

– Det är lätt att distansera sig från Mellanöstern, från Irak, från araber – det är ett annat språk och andra bokstäver. Man kan tänka att kulturerna är vitt skilda men det är inte så. Det finns samma grundmänskliga komponenter. Och när Riverbend skriver blir det så uppenbart, säger han.

Gustav Deinoff ville komma åt en autentisk känsla i ”Baghdad Burning”, som marknadsförs med parollen ”Den ocensurerade teaterdokumentären”. Scenografin är sparsmakad och består av två skärmar där bilder från Bagdad tagna av bland annat den prisbelönte fotografen Urban Hamid projiceras. Och på scen har de två skådespelarna fått sällskap av journalisten Tona Ishaq, som medverkar med reportage från Irak, och som när På stan är på besök skämtar om att hon inte har något på en teaterscen att göra. Skådespelaren Aminah Al Fakir Bergman (ja, hon är syster till Salem och Nassim Al Fakir) som gör Riverbend, och även är musikansvarig för ”Baghdad burning” protesterar genast: ”Du är modig Tona”.

Den andra skådespelaren, Nidhal Fares (nej, han har inget med Josef och Fares Fares att göra, som för övrigt är födda i Libanon) är som skräddarsydd för denna pjäs: Han arbetade i 26 år på Nationalteatern i Bagdad innan han 2006 flydde till Syrien och därefter till Sverige. Till Riksteatern kom han som praktikant via Svenska för invandrare, Sfi.

– Nidhal är en gudagåva, strålar Gustav. Vi träffades för att prata lite och sen var det bara: ”Han måste vara med!” Allt annat vore idiotiskt. Nidhal har också valt ut delar av sin egen historia som han berättar om i föreställningen.

Det enda Gustav har varit nervös för under processen är att han ska kunna förvalta allt material han fått tillgång till.

– Men jo, säger han efter lite betänketid. Jag vet att jag kan.

Tror du att folk som ser pjäsen kommer att bli upprörda?
– Ämnet i sig upprör. En del kan nog bli arga eller provocerade, andra kanske blir drabbade för att det väcker minnen. Min förhoppning är att ”Baghdad burning” ska väcka känslor hos publiken oavsett om du är en vanlig svenne som är måttligt intresserad av internationell publik eller om du är exilirakier som bor här och ser en pjäs om ditt land.