Scenrecension: "Love och cirkusfåglarna"

Omtumlande resa med obändig energi.

Nina Westers ”Love och cirkusfåglarna” är en av de mest livsbejakande pjäser/uppsättningar jag sett. Frustande av obändig energi och stojande av en lek som leder vidare. Spelet är nyfiket och medryckande i stället för uteslutande och ansträngt. För så kan det ju ibland vara, att när det blir för livat på scenen drar åskådaren sig undan.

Men icke så här när Love, genomfört pojktrubbigt gestaltad av Andreas Rothlin Svensson, har så många tankar som pockar på uppmärksamhet att han allra helst vill rymma. Omvärldens krav blir för många, bäst att låsa in sig i tvättstugan så kan omvärlden gott stå där ute med lång näsa. Men exilen är ensam. Därför kommer de två avpoletterade cirkusfåglarna Abra och Kadabra (Malin Arvidsson och Mattias Sivell) som på beställning. Visserligen bråkar de lika våldsamt som känslorna inom Love själv stormar – kanske bor rent av fåglarna inom Love själv?

Men spelar roll, för nu drar de med Love i en förunderlig utvecklingsresa, en genomkörare som sätter korsdrag på veckotidningsförnumstigt psykologsnack. Här är det learning by doing som gäller. Love, Abra och Kadabra grenslar tvättstugans golvmopp – hästar stormar fram i känslornas landskap. Genom kärlekens röda puster – tänk vad fuktmoln från en vattensprayflaska kan gör mycket för emotionerna! – över tvättkorgarnas berg och in under de kungliga härskarnas frottehandduke-mantlar.

Men vem ska egentligen underordna sig? Och hur klär man närhet i ord? Vad är egentlig styrka? Abra och Kadabra tar hjälp av självaste Shakespeare och tänk att när det kommer till kärleksförklaringar så fungerar det för såväl en lågstadiepublik som deras vuxna. Precis som hela detta omtumlande spel.