Scenrecension: "Den komiska tragedin".

Rollen på jakt efter sin skådespelare.

Sällan känner man sig lika obekväm som teaterbesökare som när humorpilarna går i mål utanför ens personliga skrattmåltavla. Det skulle vara när de inte fyras av med skicklighet. Och det kan man inte anklaga teaterchefen/skådespelaren Roger Westerberg för: Han angriper ”Den komiska tragedin”, ett solomaraton med inte mindre än 53 roller, med den erfarne skådespelarens auktoritet och den väloljade mimarens plastiska spännvidd.

Belgarna Yves Hunstad och Eve Bonfantis pjäs från 1988 iscensätter dessutom ett roligt, om än något tillkrånglat, tankeexperiment: I en himmelsk sfär långt bortom vår sitter teaterrollerna och väntar på att rätt epok, rätt författare och rätt skådespelare ska dyka upp för att göra dem rättvisa. När tiden är mogen väljer rollerna att födas i en uttolkares huvud – inte tvärtom.

Men vår ledsagare genom ”Den komiska tragedin”, Rollen, dimper i sin iver efter att bli spelad ner redan hos ett spädbarn, Skådespelaren. När denne växt till sig irrar paret ut på scentiljorna och in i existensens frågeställningar, det senare med Dante-eposet ”Divina Commedia” som suddig ram.

Måhända var regin inledningsvis också suddig. För efter paus galopperar tempot i ”Den tragiska komedin” i gång. När så Rollen rekryterar fantasihästar i en ljuvligt Monty Pytonskt-skruvad scen träffar en humorpil helt oförhappandes rätt. Så en till, och en tredje … dörren till ”Den komiska tragedins” lekfulla meta­universum öppnar sig på glänt även för skeptiker. Det är skönt när teater överraskar!