På stan grillar Henrik Schyffert

I början av mars startar Henrik Schyfferts nya humorsatsning. Under fyra kvällar kommer ett gäng komiker att hylla utvalda kändisar på scen, genom att förolämpa dem så grovt de kan. På stan passade på att grilla Henrik Schyffert.

När du fyllde 40 utsattes du för den första ”roasten” i Sverige någonsin. Hur jobbigt var det?
– Det var inte jobbigt alls. Det var några smågrejer som fastnade, som jag fortfarande tänker på när jag tittar mig själv i spegeln.

Som vadå?
– Jag höll på att träna som fan då. Petra Mede sade: ”Det spelar ingen roll hur mycket du tränar, du kommer alltid se ut som ett finskt parkbänksfyllo med svullet ansikte.” Och det har hon faktiskt helt rätt i. Folk var så roliga. Snälla små människor som Kristian Luuk och Johan Glans sade saker som fick mig att ramla av stolen. Du ska göra VAD med min mamma, liksom? Det var jätteroligt.

Trots att dina kompisar skämtade om din mamma?
– Ja! Min mamma var ju där, hon skrattade mest av alla. Hon hade ramlat och gick med kryckor, så det var bara skämt om att alla hade knullat höften ur led på henne. Hon satt och skrattade och viftade med den där kryckan.

Nu ska ni bland annat roasta Robert Gustafsson, Markoolio och Bert Karlsson. Vem var mest svårövertalad?
– Du, jag skulle vilja säga att de mest svårövertalade var de 200 som inte ville vara med. Vi har ringt alla. Men det här är en helt ny form av underhållning. Jag har lagt ner väldigt mycket tid på att försöka övertala folk som bara tror att vi är taskiga och inte förstår det roliga i det.

Roasts har funnits länge i USA, men är ett nytt fenomen i Sverige. Kan det vara så att våra kändisar är alldeles för tråkiga för att upplägget ska bli kul?
– Så kan man väl inte säga? Eftersom formen aldrig har funnits här tidigare undrar många bara varför vi vill roasta just dem. Det handlar inte om att de är tråkiga.

Är det inte lite för enkelt att driva med Markoolio och Bert Karlsson?
– Jo, om man driver med dem på det här vanliga sättet. Men det handlar inte om att vara elak, det handlar om att vara rolig. Det håller inte att ta dit Göran Persson och dra ett tjockisskämt, för det kommer alla andra att göra. Man måste tänka ett varv till.

I en intervju sade du att roasten av Robert Gustafsson kommer att bli som att ”stjäla godis från ett litet barn”. Vadå, för att han bara spelar full och pratar med olika dialekter? Det är väl vad alla svenska komiker håller på med?
– Ja, det är ju en observation. Men då gäller det att hitta ett roligt skämt om det också, inte bara att säga: ”Du spelar full och pratar med dialekt.” Det är inte det som är roligt.

För en oinvigd låter det här ändå som den enklaste formen av humor; att man är vulgär och slår under bältet?
– Ja. Och det kan vara kul i fem minuter, men sedan ska du hålla på i tjugo minuter till. Då är det svårt, då måste du hitta en vinkel. Det är jättekrångligt att skriva de där skämten.

Att just du tar den här formen av underhållning till Sverige – gör det dig till en snäll eller elak person?
– Jag vet inte. Jag krånglar till det för mig själv genom att göra sånt här. Jag skulle också kunna tacka ja till att vara med i ”springa in i en dörr”-farser som ”Producenterna”. Men jag tycker ju att det här är så roligt.

Känns Berns som den bästa lokalen för den här sortens arrangemang?
– Man måste tänka på yin och yang. Man kan inte sitta i en tuff lokal, i något varvsområde i t-shirt, och vara arg på riktigt. Det måste vara glitter och glamour. Jag menar, det är klart att det är roligare om Claes Elfsberg berättar pruttskämt än om en clown gör det. Det blir en roligare kontrast då.

Du är producent för ”Roast på Berns”. Vad betyder det?
– Det betyder att jag plockar ihop gäster och komiker och ser till att det blir bra folk.

I din egen roast skämtade Özz Nûjen om att du gör allt för pengar. Är inte det här ännu ett bekvämt sätt för dig att tjäna stålar på?
– Åh, du fattar inte hur obekvämt det här är! Det enda jag gör är att förklara för DN-journalister vad en roast är. Sen ringer jag Lasse Berghagen och försöker få honom att ställa upp. Det finns inget som är bekvämt med det här. Det här är en kulturgärning! Jag ska fan ha medalj av kungen för att jag drar det här ett varv till. Jag försöker förnya svensk underhållning så att vi inte bara har en massa jävla Peter Settmans och REA och vitsar och skit. Jag vill bli adlad för det här! Men jag vill inte ha något påhopp från DN om att jag är girig, det vill jag fan inte.

Finns det något annat viktigt du vill säga, förutom att du vill bli adlad?
– Haha, nej. Skriv snällt nu, okej? Du vet att jag är snäll egentligen.