Kristoffer Appelquist förklarar krig

Kristoffer Appelquist byter Parlamentet mot skyttegravarna i sin nya monolog "Krig"

Kristoffer Appelquist tröttnade på firmafester. Så han anmälde sig som fältartist och åkte till Afghanistan för att skämta i stället. Det blev föreställningen ”Krig!”.
Det finns en bild på stå upp-komikern Kristoffer Appelquist där han – i bulhjälm och brett leende – ser ut att vara på audition för en roll som den tecknade buskissoldaten 91:an Karlsson.

Det är han inte. Han är i Afghanistan, på uppdrag med Försvarets fältartister. En resa som han gjorde två gånger i fjol och som i förlängningen ledde till den föreställning han nu gör på Boulevardteatern i Stockholm.
Den heter ”Krig”. För det är vad det handlar om, säger han.

Vi ses på ett eftermiddagsslött kafé i city. Kristoffer Appelquist kommer med tåget från Vingåker, där han i helgen har haft osminkad smygpremiär för ”Krig!” på en stå upp-klubb i källaren på ortens enda hotell.
Han är avslappnad. De tjugo snubbarna på plats, helt oförberedda på vad de skulle få se, gillade det. Då lär det knappas gå snett inför de som har köpt biljetter till föreställningen, resonerar Kristoffer Appelquist.
Varför har du gjort en stå upp-show om krig?
– Det kändes som att jag allt oftare blev inköpt av företag som gav mig i present till sin personal. Folk sa ”men vadå, måste vi komma dit på fredag, är det obligatoriskt?” – ”ja, det är det faktiskt”. Det är som att tvinga på barn extra julklappar. Då tänkte jag, vad är motsatsen till detta? Vad är en tacksam publik?
Och då åkte du till Afghanistan?
– Ja. Det var inte meningen att det skulle bli en föreställning. Men när jag ägnat mig åt det här, gått utbildningen, varit i väg, så upptäckte jag att mina skämt började handla om det. Det blev min vardag.
Stämde det du upplevde i Afghanistan med din mentala bild av krig?
– Ja. Det gjorde det faktiskt. Det var inte som ”Black hawk down” eller Vietnamfilmerna, vi åkte runt hela dagarna utan att bli överfallna. Men de afghanska poliser som vi sampatrullerade med första gången jag var där blev några dagar senare överfallna, och dödade, mitt på dagen, av fienden. Det är ju så. Det finns en fiende. Sverige hjälper afghansk polis. Vi är part i konflikten. Vi är inte neutrala. Två svenska soldater stupade för några veckor sedan.
Vi är i krig?
– Alltså, jag är tv-clown, inte folkrättsexpert. Men FN-stadgan är inte svår att läsa. Resolution 1386, som reglerar den svenska insatsen i Afghanistan, är inte heller svår att läsa. Där står inget om fredsbevarande insatser – som politiker och media mot bättre vetande kallar det. Det står två saker: Att säkerhetsrådet uppmuntrar världssamfundets strävan att utrota terrorism, och man ska göra det med stöd i FN-stadgans kapitel sju, som handlar om fredsframtvingande åtgärder. Min enkla poäng är denna: Om man har fått i uppdrag att tvinga fram någonting så innebär det att man inte redan har det. Om jag måste tvinga till mig en tårta, då är det för att jag inte redan hade tårta.
– Och om man inte har fred, vad har man då?
Hur blir det här underhållning?
– Jag pratar inte bara om det. Föreställningen är 75 minuter. En kvarts allvar tycker jag mig ha rätt till.
– Men mitt förhållande till mig själv har varit lite jobbigt på senaste tiden. Jag blev komiker och inte skådespelare därför att jag kände att jag inte ville hålla på med teater där man ska hålla på och uppfostra andra. Och så får jag helt plötsligt syn på mig själv: Jag har skägg, skriver saker om att USA är dumma i huvudet och att politikerna ljuger. Herregud, är det 70-tal igen?

Kristoffer Appelquist är född och uppvuxen i Skåne, på just 1970-talet, i en teaterfamilj där föräldrarna var scenograf respektive kostymör och socialismen ledstjärna och grundbult i varje föreställning. Efter halva åttan hoppade han av högstadiet. Då hade han ”inga betyg” - eller 0,2 av 5,0 möjliga i snitt – och fick en anpassad studiegång som bestod i att han reparerade cyklar tre dagar i veckan, spelade bowling den fjärde och räknade matte i två timmar den femte.

Efter ett par år fick han jobb som ljuskille, och senare ljussättare, på en teater och hamnade på den vägen i Sunne, Värmland, där han blev kvar, med fru och två barn.
2003 fick han nog av teaterslitet. Började, till slut, plugga. Läste in gymnasiet på ett år, gjorde högskoleprovet, tog kurser i statsvetenskap, rättsvetenskap.
– När jag började läsa på universitetet var det en värld som öppnade sig. Jag ville bli politiker. Det jag var inne på då var städningen och maten i skolan – barnen fick jättekonstig skolmat, kräm och O’boy. Jag skrev medborgarförslag, var och tjafsade på kommunen, och fick igenom det. Nu använder de tallriksmodellen.
Kristoffer Appelquist läste förvaltningsteori, gick på kommunfullmäktigesammanträden, ”och kollade på SVT24 hela dagarna”.
– Till slut kände jag att jag saknade kulturgrejen som hade funnits i mitt liv sedan jag föddes.
Tes, antites, och slutligen syntes: Stå upp-komik.

Kristoffer Appelquist gjorde blixtkarriär, blev snabbt en van tv-skämtare, eller ”tv-clown” som han själv säger, syntes i ”Parlamentet”, ”Snacka om nyheter”, ”Babben & co”, och på de stora stå upp-scenerna. Det privata var humoristiskt. I ”Krig” är det i stället det politiska.
– Att skriva skämt är ett hantverk, som vilket som helst. Som att snickra. Men man kan inte hålla på och bara njuta av att man kan foga samman saker med lim och spik hur länge som helst. Eller i mitt fall, skämta om vem jag har som kortnummer på min telefon, eller hur dumma de är på Mac support och på SJ.
– Det jag kom på är att om man pratar om något som är jobbigt kan det bli mycket roligare i slutändan. Och det jag pratar om här är för jävla hemskt. Det inbegriper döda och skadade soldater. Det är ett öppet sår för dem som känner dem, för deras familjer. Jag menar ju bara att det borde vara ett öppet sår för hela landet. Det är läskigt att prata om det i termer av skämt. Men det känns också viktigt att våga göra det.

Krig, Boulevardteatern