"Det är ingen som överlever tack vare bilbälte"

Nöjesjournalistiken är bedrövlig, tycker Magnus Betnér. Tidningarna skriver bara om komiker som syns i tv. Nu är han själv aktuell med nya programmet ”I ditt ansikte”. Här är intervjun.

Vad har du gjort i dag?
– Ingenting. Jag har bara gått upp och åkt hit (till ett kafé på Odengatan).

Har du läst tidningarna?
– Nej. Men jag brukar det. Vi har Svenskan och DN hemma. The Economist läser jag också nästan varje nummer av. Och kvällstidningarna.

Läser du På stan?
– Nej. Jag brukar bläddra förbi den.

I din nya tv-serie ”I ditt ansikte”, där ni ståuppar för grupper som du annars brukar skämta om, är ni bland annat hos Aftonbladets redaktionsledning.
– Ja. Idén är inte att folk ska bli arga, utan ta till sig lite grejer som jag tycker. Aftonbladet är ett av mina favorithatobjekt. Expressen också för den delen.

Varför det?
– Det är en sådan dubbel­moral. Jag skulle ha mer respekt för dem om de sa ”vi vill sälja så många tidningar som det bara går, här är bilder på döda barn”. Nu låtsas de i stället som att de gör något annat, med en underton av moral. Jag tycker förresten att hela nöjesjournalistiken är bedrövlig. Det gäller morgontidningarna också. Det enda nöje som folk bryr sig om, det är sådant som syns i tv.

Som du.
– Ja, jag har fått förmånen att göra tv. Tittar man på standup till exempel skrivs det inte en rad om komiker som inte syns i tv.

Vilka scener är det som inte bevakas i dag och som vi borde skriva om?
– Scener vet jag inte om de nödvändigtvis måste bevakas. Men det borde skrivas mer om konstarten över huvud taget. Nu är inte jag så intresserad av teater, men om jag hade hållit på med det i stället är jag övertygad om att jag skulle ha känt likadant. Man kan inte bli stor bara på att göra teater. Då måste man göra tv eller film. Tror jag. Jag inbillar mig det i alla fall.

I vilken mån ser du dig själv som en samhällsdebattör?
– Jag gillar inte att sätta etiketter på det jag håller på med. Men det är klart att det är det som driver mig. Att vara rolig är det lättaste som finns. Men att vara rolig om något som jag tycker är viktigt – som politik, saker som händer i världen och mediekritik – är mycket svårare och mycket mer intressant. Men ibland är det bara knullskämt.

Det här med att motsätta sig etikettering är centralt i din föreställning ”Tal till ­nationen”.
– Jag tycker att det är olyckligt att man ska dela upp folk i höger och vänster. Om man tycker väldigt höger i vissa frågor, och vissa vänster i vissa, var hör man hemma då? Jag vill ha ett riktigt liberalt parti. Som tar frågorna om individens frihet, yttrandefrihet och religionsfrihet på allvar och som låter folk bestämma över sig själva. Som lägger ner alla svenska myndigheter och slutar stifta lagar om hur folk ska leva. Ett sådant parti vill jag ha.

Röstar du?
– Ja. Senast blankt i kommun- och landstingsvalet, på feministiskt initiativ i riksdagsvalet.

Men du vill alltså lägga ner alla myndigheter?
– Inte alla kanske. Men de flesta.

Vad tycker du att stat, kommun och landsting ska sköta?
– Jag tycker att det ska finnas skattebekostad sjukvård, utbildning, infrastruktur, polis, försvar. De stora samhällsnödvändiga funktionerna, Folkhälsoinstitutet är det bara att lägga ner. Och Vägverkets halva verksamhet är bara bullshit. En nollvision som man inte gör ett skit för att uppnå. Menar man allvar är det bara att sätta upp lysen, mitträcken och att bredda alla vägar så att ingen kan krocka. I stället håller man på med bälten. Det är ingen som överlever tack vare bälte. Ändå är det där man lägger insatsen.

Nu kan inte jag den här frågan, men jag skulle tippa att Vägverket lägger några miljarder varje år på mitträcken och några miljoner på att informera om bältesanvändning, som är något som folk själva enkelt kan göra för att förbättra sin säkerhet.
– Det är ingen som har räddats av ha bälte.

Hur vet du det?
– Det är bara att kolla i vilken bok som helst som handlar om det. Det blir ingenting kvar av bilen om man krockar i över 70 kilometer i timmen.

Jag läste att du har ett förflutet som jonglör i en gycklargrupp.
– Nja, jag var inte med i en grupp, men jag tränade med en. Cyklade enhjuling, jonglerade, sysslade med gymnastik.

Från det här att du hängde med gycklargruppen till att du blev ståuppare, hur gick det till?
– Jag blev ganska trött på den världen. Det var ganska slappt och flummigt. Och jag kom ingenvart. Så var jag i USA och köpte en skiva med Bill Hicks. Det gick upp för mig vad standup kunde vara. Jag började utforska den biten. I mars 1998 började jag jobba heltid med standup.

Det gick snabbt. Hur gjorde du?
– Jag gick bara ner till Norra brunn och försökte få så mycket tider som möjligt. Det gick bra. Det fanns ett väldigt sug efter nya komiker. Standup var helt dött då. Det var, med några få undantag, samma gubbar som stod och drog samma skämt för en liten publik. Vi som började då hade det väldigt lätt.