Veckans lantis: Pugh Rogefeldt

Pugh Rogefeldt hade en hit där han sjöng att Stockholm är ”världens stad”. Men sedan två decennier bor han i en by på Gotland. Har han kvar några känslor för storstan?

Var och hur bor du nu?
– Jag bor på Gotland, utanför Visby i en by som heter Lokrume. Tror det finns 300 invånare här och jag känner nog i alla fall 75 procent av dem.

Känner du att du har hittat hem?
– Ja, det gör jag. Jag flyttade hit 1987, har byggt rätt mycket på stället och rustat det. Då blir det mer och mer eget. I en hyreslägenhet gör man inte så mycket för att göra något eget.

Varför har du valt att inte bo i Stockholm?
– Jag älskar landsbygden och är lite kärringen mot strömmen. Men jag älskar storstan också och kan känna Stockholmssuget då och då. Jag är ju född i Västerås som är en rätt hård och tuff industristad.

Har du provat det någon gång?
– Ja, i sju år, i Liljeholmen. Men det blev för trångt i Stockholm, vi bodde i en tvåa och fick fler och fler gitarrer så till slut klev vi på varann. Och ska man flytta i väg flyttar man ju inte till Södertälje utan tar steget fullt ut.

När du hör ordet Stockholm, vad är det första du tänker på?
– Det första jag ser framför mig är Stadshuset, en av Sveriges vackraste byggnader. Sen betyder Stockholm mycket för mig, med pulsen och så vidare. Jag känner väldigt mycket människor och är där ofta.

Kommer du ihåg första gången du var i Stockholm?
– Jag kan minnas att själva intrycket var att Stockholm var ”hyllan ovanför”, lite finare på något sätt. Så jag var väldigt imponerad av Stockholm redan från början. Sedan är förstås centrum och förorterna som helt olika städer.

Är det dumt karriärmässigt att inte bo i Stockholm?
– Ja, det är jättedumt om man inte är väldigt obstinat. I min sits är man ganska beroende av medier och de finns i Stockholm, det är bara så. När man bor där träffar man mycket mediefolk. Men jag är inte lika beroende av det nu som för 20 år sen, jag har passerat en gräns och behöver inte jaga längre. I och med mitt namn, Pugh, vet de flesta vem jag är så jag är hjälpt av det.

Vad borde stockholmare lära sig av folket där du bor, och vice versa?
– De borde lära sig lugnet, i Stockholm är pulsen lite väl aggressiv, blodtrycket är ungefär 180 och folk är röda i ansiktet. Sen kan folk på landet vara lite väl loja, så mitt emellan är väl drömläget. Linköping kanske? (Här börjar plötsligt Pughs tupp att gala högljutt i bakgrunden)

Hur ser en typisk dag ut när du är i Stockholm? 
– Då jobbar jag och repeterar. Däremot spelar jag väldigt sällan i Stockholm.

Hur brukar du bo när du är i stan?
– Jag är så pass miljöskadad att jag måste bo på hotell. Om jag ska bo hos nån som säger till när jag får gå på toaletten blir jag orolig.

Vilken är din bästa Stockholmsupplevelse?
– Bästa intrycken är väl från början av 70-talet när jag kom som bondgrabb från Västerås och började spela in plattor. Det känns ännu som väldigt spännande tid.

Värsta upplevelsen?
– Man får vara på sin vakt när det gäller kroglivet på nätterna. Det handlar om att hålla lite koll, inte gå i en del fällor, bli rånad eller hamna i handgemäng. Men jag har nog haft tur.

Hur upplever du den typiska stockholmaren?
– Infödda stockholmare är rätt coola. Det kan vara lite värre med dem som kommer utifrån och lägger sig till med en slags falsk Stockholmsattityd, en mask.

Vem personifierar stockholmaren för dig?
– Mona Sahlin kanske.