Veckans lantis: Marie Bergman

Vissångerskan Marie Bergman har kor utanför knuten och en koltrast som kompar morgon-qigongen. Så trots att det bara är 20 minuter in till city från huset på Lidingö räknar hon sig som en fullfjädrad lantis.

Du bor på Lidingö, kan man verkligen räknas som en lantis då?
– Ja. Stockholm är unikt på det sättet, att det är en storstad med orörd natur så nära. Jag bor 20 minuter från city, på rena landet.

Men om någon som inte själv är stockholmare frågar dig var du bor, vad svarar du då?
– ”Lite utanför Stockholm.” ”Var?” frågar de då. ”Lidingö.” Då är det många som har en förutfattad bild av vad det innebär. Och visst, det finns många vackra, stora hus. Men vi bor i ett gammalt, litet trähus. Min mans släktingar, som var statare, köpte loss det i början av 1900-talet och startade en lanthandel. Det är fortfarande en lanthandel – men nu levererar vi musik. Det är som ett litet Österlen här ute.

Har du kommit hem?
– Ja, så mycket jag kan. Jag är väldigt vilsen ibland, men det måste man vara. Jag hittade hem när jag lärde mig att spela gitarr som tolvåring.

Varför har du valt att inte bo i Stockholm?
– Ja, valt och valt, jag vet inte hur mycket man väljer i livet, och hur mycket livet väljer åt en. Jag har precis gjort en skiva som heter ”Det liv du får” – vi fick överta det här huset för jättelänge sedan. Det är en gåva och ett privilegium. I morse stod jag här och gjorde qi gong till koltrasten. Varenda dag är jag glad åt det här.

Du spelade mycket på visklubbar i Stockholm på 60-talet, berätta!
– Jag var en skolkare. Jag smet i väg så fort jag kunde från skolan. Det var ställen i Gamla stan och Norr Mälarstrand. Jag kom dit med gitarren inlindad i en kofta under armen. Ofta kunde man få smita in. Bäst och mest känd var Visklubben Storken. Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, det gänget, de var som mina storebrorsor. Var de på gott humör fick man lira en låt.

Hur ser en typisk dag ut när du är i Stockholm?
– Jag reser ju mycket, så det första man känner när man kommer hem är att man vill undvika stan. Sedan kommer längtan. Jag måste bara in och dofta betong. Sitta på ett fik på Centralen.

– Jag är ju också en gammal inkörd skolkare, ända sedan jag fick gitarren i min hand. Jag kan säga att jag har ett viktigt möte i stan och åka in. När jag är där irrar jag bara. Går i butiker, känner på saker. Sätter mig på ett kafé. Att flanera är en konst. En lyx och nödvändighet. Det är känslan av att jag har all tid i världen, jag har tagit den här tiden ur almanackan, som är avgörande. Då kommer sånger. Det är en jätteviktig balans till det effektiva i tillvaron – det måste vi också ha, för det är det liv vi lever – men att man kan frita sig själv i små stunder; det är hela min överlevnad.

Om du träffar någon som är ny i stan, vad tipsar du dem om att göra?
– Gå en långsam promenad runt stan. Börja någonstans i city, ta en glass i Kungsan – det har alltid varit en fest i Kungsan, ibland står man på scenen och sjunger... – därifrån går man in i smågränderna i Gamla stan. Undvik Västerlånggatan! Därifrån vidare till Söder, upp för Fjällgatan. Man kan åka upp i Gondolen, eller gå förbi Mosebacke. Då får man både stadskärnan, kajen och Söder.

Hur upplever du den typiska stockholmaren?
– Nej, vet du vad, jag tror inte att det finns en typisk stockholmare. Däermot har varje stad har sin resonans. Du kommer till Milano eller Norrköping, och du hör hur staden låter.

Vilket ackord har Stockholm?
– H-moll. Men det är också en rytm, man ska hinna allting i en storstad. Förut hörde man en dialekt, men det har börjar blekna bort.

Men Stockholm går i moll alltså?
– Ja. Det finns ett romantiskt vemod, som kanske kommer från våra skandinaviska själar. H-moll är väldigt vackert, det är ett vackert skimrande vemod.