Veckans lantis: Ingvar Oldsberg

Ingvar Oldsberg är en av våra mest folkkära programledare. Nu styr han sina adepter mot slutspelet i ”På spåret”. På stan passade på att fråga ut honom om vår huvudstad.

Du är ju ur-Göteborgare. Var bor du nu?
- På två ställen: vid Vasaplatsen i Göteborg och på Baldernäs Herrgård i Dalsland.

Varför har du valt att inte bo i Stockholm?
- Jag bodde faktiskt i Stockholm i tre år. Jag hade bland annat en lägenhet på Gärdet. Sedan bodde jag länge på Blekingegatan på Söder. Där trivdes jag otroligt bra. Men i och med att jag är född i Göteborg är det klart att jag trivs bäst där.

Vad är det första du tänker på när du hör ordet Stockholm?
- Första tanken är ”vacker stad”. Otroligt vacker, en av de vackraste huvudstäderna i världen!

Minns du första gången du var här?
- Det var tidigt det, du. Det var med mina föräldrar. Men jag kommer påtagligt ihåg första gången jag kom till Stockholm för att jobba. Det var 1973, som vikarie på tv-sporten och sedan radiosporten.

Du har ju en lång bakgrund inom sportjournalistiken. Finns det något Stockholmslag som du vurmar särskilt mycket för?
- Känslorna för Hammarby har alltid varit starka. Varför? Därför att på den tiden, på 60- och 70-talen, stod både mitt hemmalag Blåvitt och Bajen för riktiga lirare och trevlig fotboll. Det var det primära. Så bodde jag ju på Söder också. Kvarnen och jargongen på Söder påminner ganska mycket om Göteborg.

Ett tag drev du en ”inomhusstrand” – ”Oldsbeach”. Det verkade vara ett fantastiskt ställe. Vad hände med det?
- Jag sålde det, men det drivs vidare. Det är ju en beach inomhus med solljus, paraplydrinkar och allt du kan tänka dig.

Hade ”Oldsbeach” fungerat som koncept i Stockholm?
- Det tror jag definitivt. Det hade fungerat på alla ställen i Sverige där man vill ha sol och annorlunda miljöer att mötas i.

Hur ser en typisk dag ut när du är i Stockholm?
- Eftersom det ofta är kopplat till jobb finns det ingen typisk dag. När jag var i Stockholm och gjorde inspelningar med Filip och Fredrik bodde jag på Hotell Wellington, på Storgatan. Det var fantastiskt trevligt, nästan en familjekänsla. Jag fikade och surrade med personerna där, sedan mötte jag olika personer i de sammanhangen jag var där för.

Vad missar du absolut inte när du är här?
- Östermalmshallen! Det är en fantastisk känsla att gå in där. Att snacka med folk, surra lite grand, smaka på en ostbit. Utbudet av teatrar och musikaler är också större i Stockholm. Jag kommer ihåg en föreställning jag missade: Allan Edwalls enmansteater. Det var många år sen, serru. Fru Hyland och jag skulle gå på den, men något kom emellan. Det var en miss i livet.

Vad borde stockholmarna lära sig av göteborgarna, och vice versa?
- Stockholmarna borde lära sig att stanna upp lite mer i korsningen på gatan, eller i Ica-butiken eller i hissen, för att prata med sina medmänniskor. Vi göteborgare skulle nog kunna lära oss att det finns humor och glimtar i ögonen på stockholmarna också, även om humorn inte ser likadan ut som i Göteborg. En av de allra främsta – en av mina favoriter vad gäller idrottsmän – och vars repliksnabbhet slog allting, var stockholmaren Roland ”Rolle” Stoltz.

Personifierar han stockholmaren för dig?
- Ja ja, definitivt. Det finns ingen konkurrens där. Ingen var kvickare i kommentarerna än Rolle! Men det finns många… Tommy Engstrand var en djurgårdare och tv-kille som var blixtsnabb och hade mycket Stockholmshumor. Och vi hade Kenta och Billy Olsson i Hammarby. Dessvärre så försvinner de här skillnaderna med tiden, eftersom folk flyttar in mer och mer. Det genuint stockholmska och göteborgska suddas ut när det kommer in nya influenser utifrån.

Vad har du för känsla i magen när ditt tåg rullar in på Stockholm Central?
- Känslan är att det alltid är trevligt att komma fram till målet. Som ledare för ”På spåret” tycker jag att det är trevligt att veta vad målet är, och det vet jag ju när jag sitter på tåget till Stockholm. Det är bara underbart att ta X 2000 som tar dryga tre timmar och är en avkopplande resa. Sedan kommer man in och möter vimlet, attityden och känslorna på centralstationen. Det är härligt!

Hade ”På spåret” sett annorlunda ut om det spelades in i Stockholm?
- Nja, det undrar jag. Programmet bygger mer på programidén och gästerna kommer ju från hela landet. Förresten, Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren är ju en annan stockholmsprofil. Han gjorde succé i ”På spåret” 1987. Han tillförde otroligt mycket. Vi hade en ledtråd i första programmet han var med i. På tiopoängaren sade jag: ”Vi är på väg till Sveriges största svinstia”. Då ryckte han i nödbromsen med en gång och skrek ”Göteborg”. Men det var ju Gränna vi menade, haha.

Du blev inte ledsen då?
- Inte ett dugg.