Sentimental pop från Sumpan

Oskar Linnros har slutat rappa och gjort sig av med smeknamnet Kihlen. Nu gör han sig redo för att släppa en ännu odöpt skiva med klassisk, smäktande pop.

Oskar Linnros sätter sig ned i soffan på restaurang PA & Co i centrala Stockholm. Det är inte han som har valt ställe, det har jag gjort, för här brukar Mauro Scocco hänga i baren och Kanye West äta när han besöker stan. Jag tyckte att det kändes passande för en intervju med en rappare som blivit producent och kommit ut på andra sidan som popartist av den gamla skolan. Han är trendriktigt klädd, helt i svart med välskräddad skinnjacka, Nakkna-sjal och stora kängor. Frisyren är oklanderlig, han ser ut att passa in perfekt.

Oskar har mycket riktigt ätit här förut, faktiskt så sent som i helgen, men han förklarar också tydligt att han inte känner sig som en av ”dem”, han känner sig som en betraktare som inte är en del av trendpubliken, varken här eller på den yngre upplagan Kåken.

”Åh Sundbyberg, jag var tolv och jag bröt för att göra dig stolt”, ”jag var din soldat, så ung och så lojal, vi sa: Vi blir aldrig som dom från stan.” Så sjunger Oskar Linnros på ”Ack, Sundbyberg”, första låten från soloskivan som kommer senare i vår. Han har bytt från att vara störig ungtupp i rapgruppen Snook till att göra smäktande sentimental pop i Burt Bacharachs anda, men underdogperspektivet vårdar han fortfarande.

– Jag utgår från att ställa mig utanför allting, ”etablissemanget”, och avsky det. Jag kan sitta isolerad och jobba med mina personliga låtar och sen gå och träffa hipsters på Kåken. Men jag känner mig alltid utanför, även när jag inte är det. Min grundinställning är alltid ”ni ska få se”.

Snook kallades ju ofta för ”Lidingö­rappare”, trots att du aldrig har bott där. Nu när du gör solodebut handlar första låten om Sundbyberg.
– Jag visste att det skulle komma upp! Men det handlar inte om att positionera mig på det sättet, jag kände mest att det saknades låtar om vanliga förorter inom svensk pop, alla som är stora kommer från småstäder men ingen sjunger om förorterna.

Kommer Snook någonsin att göra en skiva till?
– Jag vet inte. Jag tänkte ringa Danne (den andra medlemmen i Snook) inför intervjun och stämma av vad vi skulle säga, men sen sket jag i det. Jag tror jag vet hur han känner. Vi har inte funnits på flera år. Vi är så långt ifrån varandra nu, rent musikaliskt. Och inte ens mina närmaste vänner sitter ju och lyssnar på Snook nu för tiden, liksom.

Jag ringde faktiskt Danne nyss, han sa ungefär samma sak. Han håller ju också på med en soloskiva, kommer du att producera något på den?
– Jag har inte pratat med honom om det men … Det har jag väldigt svårt att tro.

Hiphop är ju väldigt tävlingsinriktat, hur kände du inför att Danne fick priser och fick mer beröm för sin rap än du?
– Ärligt talat gladdes jag bara för det. Jag visste ju att jag hade gjort all musik, det var jag.

Hur ser du på Snook-tiden i dag?
– Det är en ganska speciell grej att ha släppt ifrån sig grejer från när man var 18–19 år och egentligen bara ville ligga med tjejer och måla graffiti. Jag tror att alla har haft en sån period som bitvis var lite pinsam, men alla var ju inte publika då. Men jag är också väldigt stolt över vad vi gjorde.

Efter Snooks andra skiva ”Är” 2006 började Oskar Linnros så smått att avveckla sitt rap-alterego ”Kihlen”. Han producerade åt Petter, startade (och hoppade av) Maskinen och träffade sångerskan Veronica Maggio. De två blev ett par, gjorde tillsammans Maggios skiva ”Och vinnaren är …” 2008 och nominerades till hela fem grammisar (men vann noll). Relationen tog slut och Oskar vill helst inte prata om saken.

Men hur funkade det att arbeta ihop när ni också var tillsammans?
– Jag tycker att det är ett bra sätt att skapa på. Om man är intresserad av någon vill man ju framställa sig själv som så bra som möjligt. Därför är det ett väldigt effektivt sätt att jobba på, man gör sitt bästa hela tiden. Det var jävligt lyckat, det var värt det.

Hur kändes det att hon, som ju var den artist som stod på skivomslaget, fick så mycket mer cred för skivan?
– Asjobbigt, faktiskt. Men hon var bra där, hon såg till att jag fick uppmärksamhet för det också.

Kommer ni att göra mer musik ihop?
– Nä. Det kommer inte att hända.

Varför slutade du i Maskinen?
– Det var kul som ett kompisprojekt och så, men jag är lite trött på musik som är så … snabbmat.

Oskar Linnros producentroll på Veronica Maggio-skivan känns, nu när transformationen börjar bli komplett, fullt logisk. På Snook-skivorna gjorde han sololåtar – ”Låtsas som att det regnar” och ”Bejbi” – båda två hårt präglade av ett poppigare sound än hip­hopen normalt tillåter. Och på ”Jag gör min grej” förklarade Oskar Linnros sina, med rapögon sett, udda influenser: ”Jag pumpar LeMarc, rummet blir nattsvart, knäpptyst men fuck allt – jag gör min grej.”

– Efter Snook så kände jag mer och mer att jag ville sjunga, jag ville utmana mig själv. Jag hade inte ens testat att sjunga, mer än några hockeyrefränger med Snook. Men det är inte stundens ingivelse, det är något jag velat göra jämt.

Vilken sorts artist vill du bli?
– Det är kul att jag kommer från hiphopen och går in på den här scenen, som har dominerats av ganska blyga killar från Göteborg, som jag lyssnat på och ser upp till jättemycket, men som är lite mjukare personer. Det är ju den bilden som finns kring pop på svenska.

– Jag växte upp med att lyssna på musik på svenska – Micke Rickfors, Peter LeMarc och dom. Det finns ett tomrum där efter dem, det finns liksom ingen som riktigt har haft ambitionen att ta över efter de här gubbarna. Alltså jag säger inte att jag kommer att göra det, men ...

… det är din ambition?
– Ja, det är definitivt min ambition.

Men all inspiration kommer inte från barndomshjältarna. Oskar Linnros styvfar heter Danne Attlerud, är välkänd i schlagerkretsar och har skrivit musik åt bland andra Björn Skifs, Roger Pontare, Jan Johansen och Nordman. I årets melodifestival sjunger Anna Maria Espinosa hans låt ”Innan alla ljusen brunnit ut”.

– Han är världens bästa person. Han skriver tre hundra texter om året. Jag har lärt mig mycket av disciplin och arbetsmoral från honom, han går upp klockan sju varje morgon och skriver låtar. Nu skriver jag ju texter på ett annat sätt, det handlar mer om mig själv, och musikaliskt gör vi ju olika saker, men jag har lärt mig mycket av honom. Och jag tycker det är extremt viktigt att känna till branschen.

Okej, nu då? Singeln har skickats till radio. Skivan kommer om några månader. Men Oskar Linnros vet redan vad som väntar.

– Det kommer att gå svinbra. Jag vill inte misslyckas, så när det väl kommer ut så kommer jag att vara nöjd med det, och då kommer det att gå bra.

Men i förlängningen då, vad ska det leda till? Vad ska det stå på din Wikipediasida när du blir gammal?
– Jag vet inte, jag tycker egentligen inte att det här är kul. Jag är bra på det och gör det så länge som jag själv är nöjd. Men jag är som lyckligast när jag är på semester. Det är inte så jävla lätt att hålla på med musik.

– Men alltså, det har varit en jordbävning på Haiti precis, man får ju ha proportioner.

Lyssna på Oskar Linnros på Spotify här!