På Hornsgatan med Ernst Brunner

Konstnärliga original, fylla, sex. Beståndsdelarna i boken ”Kocksgatan” finns kvar även i Ernst Brunners nya roman ”Hornsgatan”. På stan träffade honom för att tala om lyxrenoveringar och skumma källare i kvarteren.

Ernst Brunner bor själv mitt i de kvarter han skildrar i sin nya bok. När han kliver ut från sin port står han uppe på Hornsgatspuckeln, intill Café Puck i stans mesta kulturkvarter, och kan titta ned mot den ständiga bilkaravanen i ravinen nedanför. Den här dagen har han ett jack i pannan men det beror inte på att den gamle boxaren varit i slagsmål – tvärtom. Han skulle visa att han var en gentleman och böjde sig fram för att öppna en bildörr åt en kvinna, när hon plötsligt förekom honom och själv slog upp den inifrån.

På väg ned längs puckeln berättar han att han nästa dag ska åka ut i landet på ännu en författaruppläsning och det är en syssla som tar en hel del av hans tid. Som mest har han brukat hålla omkring 100 olika uppläsningar per år. Men de senaste åren har luften helt gått ur den marknaden: biblioteken stänger och företagen är mindre sugna på att erbjuda kultur till kunder och anställda. Konsekvensen för författaren blir alltså mer tid på hemmaplan, vilket Ernst Brunner beklagar sig över även om han för all del gillar sina hemtrakter.

Boken Kocksgatan, som gavs ut 1991, utspelade sig den gata på östra Södermalm där Ernst Brunner själv bodde mellan 1975 och 1979. Hit till Hornsgatan flyttade han 1980 och eftersom han har bott kvar i samma lägenhet sedan dess har han haft gott om tid att samla intryck till den nya romanen, som inte är en uppföljare i vanlig mening men ändå påminner en del om föregångaren i stilen. Ett spretig samling karaktärer lever och möts inom ett geografiskt hårt avgränsat område. Kocksgatan och Hornsgatan har också likheter i verkligheten, enligt Ernst Brunner.

– Det finns något sjabbigt, en dyster och grå sida hos dem båda som påminner om de allra torftigaste arbetarkvarter. Om Hornsgatan är den gigantiska arbetargatan så är Kocksgatan en miniatyr, säger han.

”En mastodont” är Ernst Brunners egen beskrivning av Hornsgatan, som enligt honom är norra Europas krogtätaste gata (enligt På stans kartläggning 2007 går Stockholmstiteln dock till Stora Nygatan) och den mest galleritäta. Sedan han själv flyttade hit för 29 år sedan har det gjorts stora renoveringar som gett gatan en mindre dyster prägel, även om den del som ligger väster om Mariatorget fortfarande är belastad med stans tyngsta trafik. Enligt Ernst Brunner är det främst mångfalden som gör den här gatan till Stockholms mest intressanta.

– Man kan se ett universum genom att betrakta Hornsgatan. Den är en del av världsordningen. På Hornsgatan är det tillåtet att knäppa upp skjortan och visa kaggen, så om man har bott här ett tag vet man vilken gallerist det är som har hårig mage, säger han.

I den nya boken beskrivs inte bara kärlekshistorier och levnadsöden. Den går också hårt åt en rad nutida företeelser och bland dem som häcklas finns feminister, graffitimålare, installationskonstnärer, författarkollegor och kulturskribenter, i synnerhet de som skriver för morgontidningen Stora Bladet – en tidning många lär förutsätta är Dagens Nyheter. Med tanke på Ernst Brunners image som grabbig karlakarl med anlag för nostalgi går det att läsa delar av boken som en åldrande kulturmans klagan över de nya tiderna.

– Den beskriver vår tids symptom och det är läsarens uppgift att tolka dem. Förmodligen kommer jag att få rätt mycket skit för den här boken. Men jag har skrivit den med stor glädje, säger Ernst Brunner och drar en parallell till Strindberg.

– Om han hade skrivit ”Svarta fanor” utan att våga vara polemisk hade det varit ointressanta samtidsstudier. När den gavs ut fick den stark kritik eftersom samtiden kände sig påhoppad. Nu kommer det att stå att ”han skriver om Stora Bladet” och så namnet på tidningen man ska tänka på. Men jag säger inte tidningens namn nu heller. Inte heller säger jag något om karaktären ”Jan Tjohou”, han är avsedd att vara just en Jan Tjohou, säger han och ler vid tanken på den romanfigur läsarna lär koppla till Jan Guillou.

Enligt stadskartan över Stockholm löper Hornsgatan från Södermalmstorg i öster till Hornstulls strand i väster. Men Ernst Brunners definition är snävare. För honom tar Hornsgatan slut vid det som förr kallades Hornskroken, där gatan fram till för drygt 100 år sedan vände norrut och bytte namn. Det är ungefär i höjd med det som i dag är Ansgariegatan, några hundra meter efter Zinkensdamm från Slussen sett. Hornstull må vara nyhippt men längs den västra delen av gatan finns inte mycket av intresse enligt Brunner.

Varför finns inte västra Hornsgatan med i boken?
– Jag har medvetet undvikit att beskriva gatan nedanför Hornskroken eftersom den är präglad av den era i svensk byggnadskonst som är allra fulast. Den är värd att omnämna bara genom sin extrema fulhet. På hit-sidan om Hornskroken börjar det historiska, säger han.

Och om det är något som får Ernst Brunner att ticka igång så är det stadshistoria. När vi korsar gatan och går in på Marias kyrkogård berättar han om hur Hornsgatsravinen sprängdes fram, om Bellmans födelsehus intill, om det gamla benhuset där uteliggarna håller till, hur det gick till när kyrkans personal med hjälp av nyutplacerade gravstenar hindrade kyrkogården från att vara en plats där lättklädda kunde ligga och sola, och om hur Astri Taube förmodligen hämnades på sin make Evert genom att ge honom en extra ful gravsten där hans huvud är spetsat på en metallstång.

– Förr kallades Hornsgatan Stockholms ”Via Sacra”, den heliga gatan. Då var det en mycket stilig gata som genomgått 1600-talets reglering, då man gjorde Hornsgatan rak och stensatte den från Slussen. Det ansågs vara Stockholms viktigaste gata, säger Ernst Brunner.

I dag är gatan inte lika helig men den har å andra sidan partier som passar alla enligt Ernst Brunner, som delar upp Hornsgatan i några distinkt olika delar. Området närmast Slussen beskriver han som ett nästan övergivet område.

– Där är det it och kändisar och fler lokaler som inte inhyser boende, arkitektkontor och sådant eftersom det är ”ballt” att vara där. Det börjar bli lite som Riddarholmen där det bara bor en ensam gammal gubbe.

Hornsgatspuckeln är kulturbacken och har varit det sedan olika konstnärsgrupper organiserade protester mot de planerade rivningarna av husen på 1960-talet.

– Som belöning tilldelades de hela kvarteret och deras inflytande har spridit sig: även sidogatorna har gallerier nu och med det liv konstfolket suktar efter finns det också mycket krogar.

Delen som ligger närmast intill Mariakyrkan är de gamlas favorit.

– Det är alltid så att äldre människor flockas runt kyrkokvarter, snittåldern här är 80 år. Här bedrivs nöje väldigt avmätt, det är en anständig krogpublik som lyssnar på jazz. Ju närmre Södermalmstorg man kommer desto mer borgerligt blir det. De här byggnaderna har kostat mycket mer att uppföra och är mer palatsliknande med gigantiska rum, säger Ernst Brunner och gestikulerar upp mot det stora vita huset i hörnet Hornsgatan/Bellmansgatan.

– De har gjort en fantastisk renovering av takvåningen där uppe, som har kostat så in i helvete mycket.

Även kring Mariatorget är det dyrt att bo medan husen i höjd med Timmermansgatan och Torkel Knutssonsgatan är byggda runt 1880–1890 och kanske aningen billigare. ”Småborgarnas kvarter”, enligt Brunner. Bysistorget mellan Torkel Knutssonsgatan och Rosenlundsgatan har rustats upp och blivit ”väldigt snofsigt”, medan kvarteren kring Rosenlundsgatan och bort mot Hornskroken är mindre glansfulla.

– Det är redlight-zonen. Där finns den största andelen utslagna personer. Det finns ett antal ställen för läderbögar och hbt-folk, ofta i källarlokaler. Och så Candy club med strippor som dansar runt en stång och sadosex med klädnypor. Man får med sig en rulle toapapper och sedan får man sitta bakom ett hönsnät och kolla på stripp. Jag har inte varit där nere sedan branden, men man klarar sig om man talar ryska med estniskorna där. Det är internationellt, säger Ernst Brunner.

Boken om Kocksgatan blev en försäljningsframgång och förlaget hoppas antagligen på detsamma för den om Hornsgatan. Men nu har Ernst Brunner betat av de två gator han tillbringat mest tid på i stan. Innebär det att kvartersskildringarna är över för hans del? Inte säkert.

Mellan Kocksgatan och Hornsgatan hann det gå 18 år. En idé han har är att vänta 20 år till och sedan skriva ännu en bok som kretsar kring en speciell gata. Han har lagt fram förslaget för förlaget och de gillade tanken.

– Om ytterligare 20 år är jag 78. Det skulle vara intressant med en bok till då eftersom alla gör anspråk på att vara samtidsskildringar. Jag vet inte vilken gata det skulle vara, möjligen någon av stigarna här på Mariaberget. Jag har märkt att gator drar till sig folk i en viss ålder och jag går själv på andra gator nu än förr, säger Ernst Brunner.

Några planer på att flytta ifrån lägenheten med det avundsvärda läget på Hornsgatspuckeln har han inte.

Vad skulle kunna få dig att flytta härifrån?
– Det skulle väl vara om det blir en marknadsanpassning av hyran så att man inte har råd att bo kvar.

Vart skulle du flytta om du var tvungen?
– Kanske någon annan adress på Södermalm. Eller möjligen Kungsholmen. Eller Ornö, där jag har sommarhuset.

Tillbaka på Hornsgatspuckeln sitter vi på en bänk där en lapp med texten ”Bosses bokbänk” har nitats fast i ryggstödet. Bänken har fått sitt namn av en av Ernst Brunners kollegor, Bosse Schön, som brukar lägga överblivna böcker på bänken åt förbipasserande som kanske vill ha. En annan man, som enligt Ernst Brunner är förebilden till ”Hornsgatan”-karaktären Dressler, passerar och hälsar och det är det fler som gör. Efter ett tag dyker Bokbänks-Bosse själv upp och fyller på med nya böcker till bänken. Ska inte du också lägga dit lite böcker? undrar han, och får napp. ”Ja, jag kan lägga ut några också”, säger Brunner för att i nästa minut resa sig upp och som kvarterets egen privatguide förklara för en frågvis turist var i närheten man kan spela boule – ”nedför trappan där, knacka på järndörren”. Känslan av kulturellt mikrokosmos är påtaglig på puckeln och det är tydligt att Ernst Brunner ser sig själv som en viktig kugge i gänget.

– Materialet till boken har jag de boende att tacka för. Jag kan inte gå ner till Konsum utan att stanna tio gånger på vägen och snacka.