I dödsskuggans dal

På dagen är Gamla stan en trevlig plats med alla färgglada hus och soliga uteserveringar. Men när skymningen faller kommer en annan sida fram. I de mörka gränderna hörs hasande steg och någonstans ekar ett ilande skrik. Ur skuggorna stiger minnen från pestens härjningar och historiens grymmaste mord.

Vår guide till den här delen av stan kallar sig för Mike the poet. Varje lördagskväll mellan mars och december står han med sin lykta vid obelisken på Slottsbacken och tar emot folk som vill gå med på spökvandring.

Den kvällen jag följer med har det precis regnat.

– Det är bra, då tränger vattnet ner i hålorna och får spökena att leta sig ut, säger Mike.

När han sveper fram över kullerstenarna fladdrar manteln efter honom. Med lyktan lyser han upp vår väg genom stans mörkaste tunnlar, innergårdar och labyrinter. Då och då stannar vi för att höra anekdoter ur historien eller för att bekanta oss med gamla mördare och vålnader som fortfarande går igen. Till sin hjälp har han två utklädda skådespelare och blodfärgat vatten.

Vi får bland annat höra om Vita frun som bara visar sig på slottet när drottningen ligger för döden. Lite senare hostar en pestsmittad kvinna olycksbådande på oss och vi får träffa fru Gåse som mördade sin man och därför aldrig får vila i frid.

– I dag ligger restaurang Grå gåsen där hennes gårdskök låg, och personalen säger ofta att de hör konstiga ljud och att saker och ting har bytt plats utan rimlig förklaring, säger Mike.

– Det är ingen fara, man dör bara, fortsätter han när några tvekar att gå förbi vålnaden i en av de trånga gränderna.

Fyraåriga Josefin Johansson ser dödsförskräckt ut i sin vagn. Ännu läskigare tycker hon att det är när en i gruppen förs bort för att senare återfinnas liggandes livlös på en innergård.

Hennes två bröder Julius, 8, och Djingis, 10, tycker mest att det är roligt. Lite mindre kul är det när en vålnad får tag i deras händer och vägrar släppa taget.

Men efteråt verkar alla mycket nöjda. En ung kvinna säger att hon tycker så mycket om spökvandringen att det här är andra gången hon går den. Också Josefins farmor, Susanne Johansson, är belåten.

– Jag tyckte att det var väldigt bra. Jag kan inte så mycket om Stockholms historia och på det här sättet kunde jag leva mig in och se det framför mig, säger hon.

Jag strosar hemåt genom gränderna och tänker att spökvandringen egentligen är bäst för barn. Men medan natten lägger sig över Stockholm kommer jag på mig själv med att se mig om en extra gång över axeln.