Det är alltid skäl att fira

Var och varannan vecka firas ett nytt jubileum på Stockholms scener, klubbar, museum och andra nöjesinstitutioner. Kan det gå inflation i jubileumsfiranden? Och är det bara säkra kort som får jubileumsbehandlingen eller är det också ett sätt för smalare musik att nå ut i mediebruset?

Döda män, och några kvinnor, slåss om uppmärksamheten på Stockholms kultur- och nöjesscener i år. Birger jarl (800 år), Caravaggio (400 år) och Frédéric Chopin (200 år) föddes alla för ett jämnt antal år sedan, och firas traditionsenligt på scener och institutioner. Men jubileumsfirandet håller sig inte bara till döingarna – att knyta ihop en föreställning med någon form av jämt årtal är numera så vanligt att det inte går en vecka utan att ett nytt firande drar i gång.

Det innebär att alla från Janne Schaffer (40 år som musiker) och Stockholms stadsteater (50 år av föreställningar) till showen ”Ladies night” (5 år av underklädesregn) firar sina jubileum på scenerna i år.

Samtidigt är det tydligt att det inte i första hand är världens samlade historiker som bestämmer vad som är ett jubileum och vad som inte är det. I fjol skrevs historien om gång på gång: Sylvia Vrethammar summerade 40 år som artist trots att hon hållt på i ett par år längre redan innan. Cliff Richard besökte Sverige och drog till med ett 50-årsfirande som egentligen var ett 51-årsfirande. Södra teatern firade i december att de funnits sedan 1859 fast teatern startade, beroende på hur man räknar, åtminstone sex år tidigare.

Ovannämnda Janne Schaffer var musiker långt innan han spelade på en Björn Skifs-platta 1970. Det är knappast straffbart att hitta på en ursäkt för att ha en fest – men hur kom det att bli så viktigt att knyta ihop en retrospektiv med ett jämnt årtal?

Peter Carlsson, som tillsammans med Blå grodorna gjort stor succé med sina musikaliska humorshower, letade efter ett jubileum i sin artisthistoria för att kunna sammanfatta sin karriär. Resultatet blev ”Ett sextonårsjubileum”.

– Alla jävlar ska fira 10 år eller 30 år som musiker, man hittar alltid på och skarvar för att få till ett jubileum, men det betyder egentligen inte någonting. Så vi är som en motståndsrörelse mot jubileumshetsen. Men sen har vi också en massa gamla nummer som vi vill spela, säger Peter Carlsson.

När föreställningen spelar inför fullt hus på Scalateatern i vår är det inte längre ens ett 16-årsjubileum.

– När vi började innan jul så var det 16 år, och om vi fortsätter även nästa år kommer det bli 18-årsjubileum. Men vi kan inte trycka upp en massa nya affischer bara därför, så det får fortsätta heta ”Ett sextonårsjubileum”.

På Konserthuset i Stockholm har man ett ovanligt stressigt år eftersom en lång rad musikgenier fyller jämnt i år. Konserthusets vd och konserthuschef Staffan Forsberg förklarar hur man resonerat:

– Det är alltid många jubileer att ta hänsyn till. 2010 är dock ett ovanligt år eftersom några av musikvärldens giganter firar jubileum samtidigt. Både Frédéric Chopin och Robert Schumann firar 200-årig födelsedag. Chopin är ju en av de mest framträdande inom piano­litteraturen och med ett livsöde som fascinerar en bred allmänhet och Schumann är en av centralfigurerna i orkestervärlden. Gustav Mahler, en av titanerna i den symfoniska musiken med sina tio symfonier, firar 150-årig födelsedag. Vi ville lyfta fram samtliga varför det just nu är lite körigt – men på ett bra sätt!

För att få ihop allt firande har man fått anpassa repertoaren efter födelsedagarna. Chopin uppmärksammades med tre konserter i januari, medan Schumann hyllas med en nyinspelad cd-box med Schumannkonserter som spelats in på Konserthuset redan förra året. Mest kronor ut läggs ändå på Mahler, vars samtliga tio symfonier spelas och kompletteras med en utställning.

– Vi kan absolut inte uppmärksamma alla jubileer. Vi har inte heller något sådant uppdrag. Dock väljer vi ofta att profilera en jubilar för att vi finner det intressant, säger Staffan Forsberg som menar att de berömda jubilarerna inte tar upp alla resurser från Konserthusets satsningar på nya kompositörer och marginaliserad musik.

Bengt Kranz är ordförande för Jussi Björling-sällskapet. I slutet av förra året blåste de i visselpipan efter att sällskapet fått avslag om ekonomiskt stöd för att fira Björling. Och det är dubbla insatser, operasångaren dog för 50 år sedan i år och föddes för hundra år sedan nästa år. Får man inte jubla för Björling nu är det åtminstone 25 år kvar till nästa maffiga jubileum.

– Om de människor som har hand om de här sakerna nu betraktar Björling som något passé och ointressant så gör man ett misstag, för internationellt sett så är man väldigt intresserad av hur Sverige kommer att fira honom. 50 år efter hans död är han fortfarande ett stort namn i världen.

Det dubbla jubileet fäster Krantz inte så stor vikt vid, även om Björling kommer att uppmärksammas även i år med konserter på bland annat Skansen och Slottet.

– Jubileet är ju nästa år, hundra år efter hans födelseår. Och när det gäller stora män och kvinnor så brukar man som regel uppmärksamma det på något sätt. När det gäller sångare så finns det många grejer man kan göra, man kan ordna symposium och konserter. Men man kan också ge ut frimärken med hans bild, och det har man till exempel inte velat göra. Och det har vi reagerat på. Man kan titta efter på vilka som figurerat på frimärkena och då kan man direkt konstatera att här bör även Jussi Björling vara med. Ett 100-årsjubileum är ett memento, det är inget vardagsfirande utan det är något som man bara kan vara med om en gång under ett liv. Det är så vi resonerar.

Ett ögonblicks genomgång av årets jubileum gör det klart att vi firar av olika anledningar. För Jussi Björling-sällskapet är logiken självklar, det handlar om respekt: Björling var en stor artist, stora artister firas stort och hamnar på frimärken, hamnar man inte på frimärken så har man inte blivit behandlad som en stor artist. Andra firar nästan lite pliktskyldigt utan att låta verksamheten påverkas alltför mycket av kalasandet, som Stadsteatern gör i år.

Ibland, när det är som värst, är jubileumen bara en mekanisk påminnelse om att köpa något du inte visste att du behövde, som dyra jubileumsutgåvor av storsäljande Pink Floyd-skivor ”precis när man lyckats glömma bort dem”, som Peter Carlsson uttrycker det. Och möjligtvis kan man ana att den återutgivningsmani som präglat film- och skivindustrin också påverkat resten av nöjesindustrin – att göra en jubileumsturné är lika ofrånkomligt som en julskiva.

Men allt är förstås inte kommersialisering. Om både medier och publik reflexmässigt öppnar ögonen så fort det vankas födelsedagsfirande så kan man åtminstone glädjas åt dess positiva effekter – ett jubileumsarrangemang som blir en väg in i något tidigare oupptäckt och roligt.

Läs mer: Här är 20 jubileum att fira 2010!