Dags att tala om separationer

Romanen ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” dyker ner i medelklassfamiljens innersta. Författaren Jon Jefferson Klingberg ser världen genom skilsmässans filter.

I böcker och artiklar, radio- och teveprogram både djup- och hobbyanalyseras för närvarande familjen och dess bildande, varande och uppbrott.

Ytterligare en bok kommer om några veckor (utgivning 25 augusti). Det är historien om Karl Mikael som skiljer sig efter tolv år och två barn. Den utspelar sig på Södermalm bland mediemedelklassmänniskor och deras kläder, köksinredningar, teknikprylar och ångestdämpande medel.

Det är Jon Jefferson Klingbergs första bok. Han har skrivit på den under ett par år och är lättad över att den har blivit klar.

– Det känns som en revansch. Fast jag hade flyt när jag skrev, säger han. Andra jobb fick stå tillbaka, och jag behövde få den ur vägen för att komma vidare.

Varför skrev du?
– Jag har varit intresserad av vad det är som får det att funka, eller inte funka, mellan människor. Jag ser många som laborerar med utanpåverket för att få det inre att fungera. Man ändrar allting runt omkring, men sen då, känner man lugn då? Jag har nog alltid varit relationsorienterad.

Han säger att hans berättelse inte innehåller något uppseendeväckande; den beskriver ett vanligt äktenskap som faller sönder och en vanlig man som mår dåligt.

Han har själv skilt sig och de yttre likheterna mellan romanen och hans egna förhållanden är påfallande stora, men han värjer sig mot att precisera det självbiografiska inslaget.

– Jag hatar när författare säger ”det är 20 procent påhittat, 80 procent verkligt”. Jag vill helst lämna den frågan därhän. En annan sak är att Karl Mikael inte kan reflektera efter sista sidan. Jag kan ha helt andra svar i dag än vad han har i boken.

Fick din exfru läsa?
– Ja, det fick hon.

Vad hon tyckte säger han inte, men medger att han hade gett ut sin bok i alla fall. Vi pratar om det problematiska i att lämna ut andra människor i sina böcker, oavsett om man heter Norén, Lundgren, Rydberg eller Klingberg.

– Det är givetvis komplicerat, men till slut måste man fråga sig om man ska låta det stå i vägen för det man vill med sitt verk. Jag ville svara på frågan: ”Hur är en separation?” Men jag har varit försiktig, och har till exempel inte namngivit någon. Och jag hoppas att min bok har andra kvaliteter. Jag behöver inte vara någon skvallerbytta.

Genom separationsfiltret kan man se världen, fortsätter han. När allt det där vi har lagt i tvåsamheten och det vi har bestämt ska vara våra gemensamma värderingar, klassmarkörer, utstyrslar, försvinner – ”när hypnosen släpper”, som han uttrycker sig – kan man börja se verkligheten. För honom själv har skrivprocessen lett till större förståelse för de val hans egna föräldrar en gång gjorde.

Jon Jefferson Klingberg tror att allt fler män uttrycker sig kring detta i takt med att de själva har blivit mer involverade i familjeprojektet.

– Den ångest som många män i Karl Mikaels generation, han är 38, bär på är en reaktion på föräldrarna, som aldrig lyckades med kärnfamiljen. De ser ett val mellan patriarken och knullmannen, och känner panisk skräck för att bli någondera. I stället försöker de räcka till för alla, men dräneras på kuppen. Karl Mikael i boken gör en resa mot att bli mer ... autentisk. Självklart bottnar det både i en egen erfarenhet och i något jag har iakttagit hos andra.

Han tystnar kort och säger sedan att man borde prata om separationen som man kan göra om andra tillstånd:

– Man kan hejda sig inför ett par som kysser varandra på gatan och tycka att det är rörande. Man kan vara ensam och prata om att det är svårt att träffa någon. Men ingen hyllar dem som skiljer sig på ett vettigt sätt, ingen talar om hur svårt det kan vara att lösgöra sig. Hur går det till, att bli fri?