Är det inte för härligt?

Det har blivit skojigt att gå på stan. Det är klämmiga tillrop och lattjolajban för hela slanten på klubbar, kaféer och butiker som bara vill vara vänner. Dina vänner — och alla andras; det är en storskalig, barnslig kompiskrets som öppnar famnen. En del älskar det, andra inte. Finns det ett pris för hela härligheten?

De meterhöga bokstäverna lyser som vägstolpar i det nattmörka gräset. T-R-Ä-D-G-Å-R-D-E-N. Den stora blandklubben som varje sommar huserar på dansbands­palatset Flemings har en åldersgräns på 21 år. För gäster som klarar spärren väntar fiskdamm och tv-spel.

Jakob Grandin kallar sig för trädgårdsmästare i sin roll som klubbansvarig för Trädgården. Fiskdammen var bingo, berättar han.

– Det var succé. Vi kommer att göra det igen. Glädjen blir otroligt stor när man kastar ett spö och får upp ett par byxor för två tusen spänn, säger Jakob Grandin.

Lekfullhet är ett honnörsord på Trädgården. Grandin, som är 28 år, la märke till hur han som dj på unga blandklubbsinstitutionen Baba Sonic för några år sedan kunde ”komma undan med allting” om man förhöll sig till skivväskan som till en lattjolajbanlåda. Han mixade Electric Banana Bands ”Zwampen” med hiphoplåtar – och möttes av allmänt klang och jubel. Dr Albans hitkatalog var ett annat säkert kort.
– Lattjogrejen hänger tätt samman med indie- och mp3-dj-kulturen. Vem som helst kunde plötsligt spela vad som helst. Den klassiska indieklubben Metropolis var ett tydligt exempel på det, med musikmaskinen, alla lekar och frågesporter, säger Jakob Grandin.

Men är det verkligen kul hela tiden, får inte folk nog av spex?
- Jo. Jag tror att det är många som blir störda av att allting ska vara ett enda stort bollhav. De vill bara gå ut och dansa.

Trädgården är långt ifrån ensamma om att vårda barnasinnet. Nya lyxrestaurangen Frantzén-Lindberg serverar minicheeseburgare och ställer fram speldosor med desserten. På Vurma beställer man inte en kycklingmacka, utan en Snyggve. På Boule 1 vid Nytorget och på Morfar Ginko vid Mariatorget spelar vuxna män och kvinnor rundpingis mellan ölklunkarna. Den profilerade SoFo-butiken Grandpa har engagerat vänner, bekanta och kunder i en kombinerad manskör och fotbollslag. På Kulturhusets tak arrangeras indiegympa där det också bjuds upp till fuldans och sagoläsning. I en sjavig källare på östra Södermalm tränar ett gäng tjugotrettiofyrtionågonting i neon­metallictajts, ­knästrumpor och pannband i stället disco­gympa. Designtorget säljer korsstygnsmönster med en hitta­påordshälsning från designrarna som lyder ”Hej, det här skojfräcka broderikittet har vi pysslat ihop!” I parkerna har under året Facebookorganiserade träningsgrupper som Brännboll of glory, Blades of glory (konståkning) och Stockholm dodgeball association (spökboll, känt från skolgympan) tagit plats. De två sistnämnda startade med inspiration från ironiska amerikanska retrosportkomedier.

Halva stan må vara upptagen med att växa upp i rekordfart, göra superkarriär och stå i kö till Gubbrummet på Spy Bar utklädda till unga farbröder, men vad händer med resten? Har stora delar av en generation av 70- och 80-­talister alldeles gått i barndom?

Om man på en karta tar sig för att ringa in var den ”hejhejhejiga” attityden har starkast fäste är det två områden som står mot varandra. Dels SoFo, söder om Folkungagatan, där företagarföreningen presenterar sig för engelskspråkiga besökare med tre ord: ”ung”, ”hipp”, och ”avspänd”. Och dels de gamla arbetarkvarteren i västra änden av ön, de som för drygt tio år sedan började kallas för Kniv­söder av inflyttade ursprungskulturromantiker. Med tanke på hur välkomnande atmosfären är här i dag – vart och vartannat ställe har bolstrat sofforna i glada textiltryck – känns det snarare som att komma till Kuddrumssöder.
I de här trakterna pratar man om ”Söderandan”. År 2005, i en uppsats vid företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, definierad som ”en avspänd och kreativ stämning bland människor på en unik plats”.

Kreativ och avspänd, alltså. På Judit & Bertil – för många främst förknippat med att det var här som moderaternas dåvarande statssekreterare Ulrica Schenström kysstes med TV 4-journalisten Anders Pihlblad i fjol – steker kökschefen Dimitris Anastasopoulos champinjoner med ena handen och snurrar upp spagetti på en gaffel med den andra. Det är en kvart till öppning. ”Hångelvinet” (De Martino Carmenere) på menyn har inget med Schenström att göra, berättar han. Det fanns där sedan tidigare. Det gäller även ”lite skön sprit” och tillrop som ”alla viner finns på glas... NOT! men pyttenära”. En vanlig torsdag kan man som gäst bli hälsad med ett ”tjing tjong tjollabong!” av personalen.

Pelle Rågelmo startade restaurangen tillsammans med en kompanjon år 2004. Idén var ”en hybrid mellan String och Sturehof, med vårt sätt att se på personlig service”.
– Vi vill plocka ner skitnödigheten i att gå på krogen. Det ska vara glatt och opretentiöst. Som gäst ska man ha så många ”magic moments” – det är ett begrepp som Disney har myntat – hos oss. Det låter väldigt beräknande och kallt. Och det är det ju. Men samtidigt lägger vi in all vår energi och glädje i det här stället, säger Pelle Rågelmo.

Rågelmo är själv en fast del av interiören. Ett fotografi av honom, iförd långkalsonger och med en ridpiska i handen, är screentryckt på kuddarna. Det frestar på att låta ens person utgöra så pass stor del av ett koncept, säger Pelle Rågelmo utan omsvep.

– Om jag är bakfull och trött orkar jag kanske inte vara glad och trevlig. Det blir ett problem när jag ”är” Judit & Bertil. Men de dagarna är man inte ett glatt jävla popcorn på jobbet. Å andra sidan kan det ge värsta sympatikicken. Man kanske berättar för stammisarna att ”vet du, hon sa så och så, jag blev så jävla ledsen”. Och då märker de att man är genuin. Det är minst lika mycket värt som att jag är solen i deras liv.

Ett stenkast från Judit & Bertil ligger Vurma, som både Dimitris Anastasopoulos och Pelle Rågelmo nämner som ett favoritställe. Här heter smörgåsarna Bästis, Rugguggla, Pucko, Exet, Ragata och Snyggve. Här meddelar en handskriven lapp på spegeln på toaletten att ”Du är vacker!”. Kaféet på Bergsunds strand är Neta Neta och Matte Åslunds tredje Vurma, det första startade de redan för tio år sedan på Gästrikegatan, i en ansats att ”ta Söder till Vasastan”. Det är också hennes sista, åtminstone på ett par år, eftersom affärsidén lätt vattnas ur.
– Namnet Vurma kommer ju sig av att bry sig. Det ska vara personligt. Därför vore det olämpligt att öppna ett fjärde Vurma, säger Neta Neta.

Vurma har fått kritik för att de är långsamma. Det är svårt att helt komma runt, säger hon, eftersom de lagar allting på beställning tar det tid. Annat svider desto mer. Serverar man, som de flesta, latte rakt av förväntar sig ingen så mycket mer. Men får man som gäst höra att man är vacker på toaletten förväntar man sig kanske åtminstone ett leende även i kassan.
– Vi har fått en massa kritik för att vi är stroppiga och dryga, berättar Neta.
– Jag väljer min personal med omsorg, och de allra flesta är jättebra, men ibland har det blivit fel. Har man först läst att ”Vi gillar dig!” på en lapp och så blir man behandlad som skit i kassan så blir ju det djupt ironiskt. Det har varit nätter när jag har sovit dåligt.

Neta Neta drar alltså sin gräns för hur långt hon kan sträcka ut det personliga tilltalet vid tre kaféer.
Det går inte att vara ”du” med alla. Till och med Facebook sätter stopp om man skaffar för många vänner för snabbt. Men många vill åt en personlig ”känsla”. Ett iögonenfallande exempel på Södermalm är hur formspråket från det nedlagda retrofiket Sjutti snappades upp när Skatteskrapan tvärsöver Götgatan blev till galleria i fjol. Att grundfärgsmyset sedan upphör så fort man går genom dörren och möts av nyplastdoften på Intersport verkar inte bekomma fastighetsägarna.

Den här avspända, kreativa attityden har ibland kallats för nyinfantilism. Sitt breda genomslag fick den för drygt tio år sedan, i samband med att unga vuxna under den förra IT-boomen plötsligt fick i uppgift att vara ”kreativa” på jobbet. De löste det genom att mentalt återgå till senaste gången de fick leka fritt; på dagis. Sparkcyklar flög fram över kontorslandskapen. Sveatröjor i klatschiga färger och med tryck som ”Du är härlig!” syntes på krönike­bylinefotografier. Hello Kitty-prylar belamrade skrivborden. Helst importerade från Japan, den förlängda barndomens förlovade land.

På senare år har lekfullheten blivit allmängods. Jakob Grandins andra led i mottot för Trädgården, vid sidan av ”lekfullt”, är ”folkligt”. Alla leker. Det har resulterat i att de som i slutet av 90-talet profilerade sig som popkulturella spjutspetsar genom att kunna allt om ett visst gympaskomärke, i stället söker sig till attribut som utstrålar mer beständiga värden. Kultur som tar lång tid att konsumera.

Samtidigt har högkonjunkturen snurrat på. Det kan rimligtvis aldrig tidigare ha funnits lika många champagnebarer i Stockholm. Allmännyttan säljs ut. Det är ett krasst klimat på många sätt. Att sticka på en lyktstolpe eller att starta ett kafé med glada lappar och den uttalade målsättningen att alla ska känna sig välkomna kan vara ett sätt att bryta det för en stund. Ändå sticker den typen av ”aktivism” betydligt mer i ögonen på vissa, än när någon bara kör på i linje med den övergripande tillväxtideologin.

År 2006 raljerade en ung punksångare vid namn August Borg i Metro om att man borde ”bygga en mur runt skiten och låta dem självdö”. ”Skiten” var SoFo. Borg har sedan dess flyttat från Södermalm till ”djupaste Östermalm” och gör nu konceptuell dansmusik i stället för punk vid sidan av statsvetenskap-studierna. Hans djupa vänsterövertygelse är däremot intakt. Liksom hans aversion mot Söderandan. Varför?
– Tillgjordheten, det här idealet om att man ska vara kreativ, när det egentligen bara handlar om samma fusk med skatten som entreprenörer inom andra branscher sysslar med. Det är ju legio att driva en popklubb svart, säger August Borg.
– Det har varit extremt befriande att flytta till Östermalm.

På vilket sätt?
– Varje dag när jag går till affären här är det som att gå rakt in i ett ösregn. Det är gubbar i jaktkläder som inte skäms för sig. Jag spelar skivor en del på ställena vid Stureplan också. Det är vidrigt. Extremt borgerligt. Det finns inga förmildrande drag där. Det är bara att attackera. Men alternativet är inte att vara en borgerlig bohem på Södermalm.

Vad är alternativet?
– Jag vet inte. Det är en svår fråga som jag inte har något svar på. Jag tror att det är många som inte känner sig hemma i samhället i dag, på politisk och idémässig grund. Demokrati är ju jobbiga saker. Men man måste våga formulera problemen. Man löser inget genom att gå på bidrag medan man sätter ihop sin portfolio.