Ann-Helén Laestadius - kriminalreporter och författare

Dagens unga samer är stolta och kreativa och bor i staden. De visar sitt ursprung i mode, böcker och bloggar. Möt skådespelaren Åsa Simma, journalisten och författaren Ann-Helén Laestadius och debattören och bloggaren Victoria Harnesk.

Ann-Helén Laestadius är kriminalreporter på tidningen City i Stockholm. Men hon är också same. När hon skrev en ungdomsroman om att vara ung same i storstan, då förändrades också hennes egen tillvaro. Fram till dess hade livet rullat på med jobb, familj och småbarn. Men inombords brottades hon med tankar på sitt samiska arv. Var hon en fusksame?

Det blev en ungdomsbok, ”Sms från Soppero”, som förra hösten vann förs­ta pris i en skrivartävling. Nu arbetar hon på en uppföljare och dessutom ska ”Sms från Soppero” bli film. I boken beskriver hon genom den samiska tonårsflickan Agnes både sina egna och sin mors känslor, vad det kan betyda att kallas lappdjävel, att inte få tala sitt språk, inte kunna sitt språk, skämmas över sitt utseende. Men också den glädje som spirar när stoltheten får fäste.

När vi ses i Solna centrum berättar hon att hennes samiska mor sattes i nomadskola och skulle försvenskas. Det var en skam att vara same och tala samiska, och det ville hon aldrig att hennes egna barn skulle behöva uppleva.
– Mamma talade samiska med sina släktingar, men aldrig med mig och min syster. Så inom mig växte en känsla att det samiska var dåligt.

Men samtidigt fanns drömmen hos Ann-Helén att förvandlas från det hon kallar ”fusksame” till ”riktig same”, och vägen gick delvis genom skrivandet.
– Det blev ett sätt för mig att bearbeta det mamma och jag aldrig har pratat om. Jag försökte förena det jag trodde var hennes tankar med mina egna och blev ganska ledsen medan jag skrev. Men det var också skönt.
Under året som gått har hon rest runt och hållit föredrag, varit på festivaler, fått uppmärksamhet och uppskattning.
– Det är en kick för självförtroendet och en upprättelse för det samiska. Och det här året har jag läst samiska på universitetet! Alla åtta i gruppen hade samma bakgrund som jag.

Vad känner du inför det samiska språket?
– Det går rakt in i hjärtat.

Hur vill du beskriva dagens unga samer?
– Mer självklara i sin identitet. När jag var i tonåren kunde en same bli nerslagen uppe i Kiruna. Men dagens tonåringar bär kolten med stolthet.

Och du själv?
– För mig är det ännu inte självklart att sätta på mig min Karesuandodräkt. Jag vet inte riktigt när det är ”rätt”.

Men Ann-Heléns stolthet över sitt samiska ursprung växer, över att tillhöra ett folk med en egen historia och ha sina rötter i den.
– Tänk om någon för tjugo år sedan hade sagt att jag i dag skulle berätta och hålla före­drag om det samiska, då hade jag aldrig trott det! Där ser man hur en stat kan påverka ett folk i generationer. Om min mamma hade fått prata samiska i skolan, då hade hon talat samiska med oss, och jag och min son kunnat tala samiska med varandra.
– Jag tror att boken har betytt mycket för mamma.Både hon och jag bar kolt när jag tog emot priset på Nordiska museet och mamma grät. Jag tror att boken har satt i gång saker inom henne. Men vi talar inte med varandra om vad vi känner.

Fotnot: Kolt är en typ av jacka utan knäppning och med skärp; använs bland annat i den samiska dräkten och (förr) av småbarn.