Sanningen bakom masken

– NÄR MAN GÖR en mask skulpterar man först den figur masken skall föreställa i lera. Det är viktigt att leran hålls fuktig. Sedan gjuter man en form av gips runt lerfiguren. Därefter gröper man ur leran. Då får man en gipsform som är ett negativ av lerfiguren. I den formen lägger man lager efter lager av papper och lim, som en lasagne och låter den torka, säger konstnären och maskmakaren Pernilla Stödberg, som ställer ut ett trettiotal av sina masker på Odea Gallery, från och med i dag, onsdag.

Man arbetar alltså i tre steg när man gör en mask enligt denna teknik som använts i Italien sedan 1600-talet. För fjorton är sedan reste Pernilla Stödberg till Florens för att lära den och i Italien lever och verkar hon fortfarande.

HENNES EGEN FAVORIT är den vita avskalade fågelliknande pestmasken som en fransk läkare tänkte ut 1619. Den bars av läkarna. Den långa ”näbben” fylldes med läkande örter som man trodde hindrade smittan och som i alla fall lindrade stanken. Venedig hade sin egen maskkultur i och med karnevalen och hade en stor produktion av masker som också exporterades över hela Europa.

– Den varade slutligen sex månader om året och under den tilläts alla bära mask. Annars var det bara överklassen som tilläts göra det, efter strikta regler, säger Pernilla Stödberg.

Karnevalen blev en enda stor fest för allt och alla och den spårade ut alltmer. Den blev en total anarki på alla sätt med en enorm kriminalitet och omfattande promiskuitet – den blev ett eldorado för dåtidens sexturister. När Napoleon erövrade Venedig 1797 totalförbjöd han karnevalen. När alla bär mask går det inte att upprätthålla kontroll och maktutövning. Karnevalen i Venedig återuppstod inte förrän i början av 1980-talet. Överklassen bar alltid mask utomhus, för att behålla sin anonymitet. Det var vanligt också i övriga Europa. Män och gifta kvinnor bar vit mask, männen med trekantig mössa och mantel – så som Gustav III var maskerad på den ödesdigra maskeradbalen.

OGIFTA KVINNOR BAR en liten svart mask som knappast dolde ansiktet och den hölls fast med munnen, så de kunde inte prata

– Måste ha varit en man som kom på det.

Många av Pernilla Stödbergs masker har använts på scen, främst i Italien, och på film. Bland annat i Kubricks ”Eyes wide shut”. När hon skulpterar masker för sig själv inspireras hon ofta av äldre masker, bilder och av mytologiska berättelser. Hon växlar mellan väldigt ornamenterade och mycket enkla uttryck.