Störst, bäst och rappast

Första gången de möttes var det för att göra upp på scen. Tio år senare är rapparna Stor och Pato Pooh inte bara två av svensk hiphops mest uppmärksammade nya namn, utan också goda vänner. På fredagen står de på scen tillsammans i Stockholm.

Stor: Jag och Pato är lika på ett sätt. Vi har alltid haft drömmen i vårt huvud. Vi vet vad vi vill göra, vilka stunder vi vill uppleva. Vi förstår varandra när det händer något bra. Pato var den förste som ställde sig upp när det blev klart att jag vann P3 Guld.

Pato Pooh: Jag blev så glad! Och fatta, om jag blev så glad när han vann, undrar hur glad jag kommer att bli när  jag vinner.

Stor och Pato Pooh. Ulises Infante Azocar och Patricio Silva. Två av svensk hiphops mest omtalade nya namn, den förste belönad med en P3 Guld-statyett för albumet ”Nya skolans ledare”, den andre nominerad till en Grammis för hitvideon till låten ”Follow me”, som han gjort tillsammans med Adam Tens­ta. Aktuella med en gemensam konsert på Fasching och en ep på gång. Vänner sedan tonåren.

Den här onsdagskvällen har de plöjt genom snömodden utmed Skeppsbrokajen till Reisen i ett av Gamla stans skevande hus. Hotellgäster i badrock passerar på väg ner till gymmet, annars är det glest i lokalen.

Stor och Pato Pooh är här eftersom jag har dragit hit dem för att delta i det rapquiz som en gång i månaden samlar ett gäng hiphopjournalister, bloggare och dj:er. Men sällan rappare; Petter och hans gäng Natural Bond häcklas till exempel flitigt för att vara för nervösa för att delta.

Vid ett bord turas de båda om att spela upp bandet.
Första gången de möttes var på scen. Första gången, med viss reservation, eftersom de, med föräldrar från Chile, gemensamma vänner i Rinkeby, och medlemskap i samma chilenska gitarrförening i ABF-huset inne i city, hade för många gemensamma cirklar för att inte ha korsat varandras bana tidigare.

Men första gången de verkligen möttes, det var på scen, i raptävlingen ”Stockholms bästa”. Stor var 13 år, Pato Pooh 16.

Stor: Jag visste inte att det var en tävling förrän jag kom dit. Jag trodde det var en vanlig spelning. Det var 30-åringar där. Efteråt var det någon som spred ut ett rykte om att det var min storebror som hade skrivit mina texter. Jag fick reda på det flera år senare, och bara: ”Jag har inte ens någon bror!”

Pato Pooh vann. Stor (då i duon Stor & Liten) kom tvåa. Åren gick, Stor blev god vän med Pato Poohs lillebror Pablo, hängde ofta hemma hos familjen Silva , och gång på gång möttes de på scen.

De turades om att vinna.

Om ni skulle mötas i dag, vem tar hem det då?
– Jag har en P3 Guld, det har inte han, haha, säger Stor.

Stor har rappat sedan han inte visste att det var det han gjorde, säger han.

– Och när jag blev lite äldre, elva tolv, när man började välja egna kläder och få en egen stil, då rappade jag.

Tio år senare gjorde han ”Nya skolans ledare” – ”jag har alltid känt mig som ett sladdbarn, men vetat att en dag, då kommer min tid. Det är det titeln syftar på” – ett album uppbackat av stora delar av gamla skolan. Bröderna Salazar, från The Latin Kings, står för flera produktioner.
”Stor är den absolut bästa rappare vi har jobbat med”, har Masse Salazar sagt.

Petter gästar, liksom Promoe, Fille och Adam Tensta. Vid prisutdelningen på P3 Guld tackade Stor sin familj, och Ayla. Ayla betyder också familj, på arabiska, och är hans gäng sedan uppväxten på ungdomsgården i Huddinge. Även hyllade duon Mohammed Ali ingår där.
Pato Pooh skriver låtar med r’n’b-sångaren Ricky och driver på egen hand en studio, där Ken gjorde sin senaste skiva, och där även Agnes har spelat in. Han jobbar med ett gäng yngre killar i en klick som kallar sig Dehdinpoik, men säger ändå:

– Jag är ganska ensam i min position, när det gäller hiphop.

– Stor är den ende jag skulle ka­lla min vän. Jag jobbar med många, men han är den ende jag ringer en tisdagskväll för att fråga vad som händer.

När visste ni att ni var vänner?
– Det växte fram, säger Pato Pooh.
– Första gången jag gick ut – jag hade ju varit och spelat ute förut, men första gången jag gick på klubb – lånade jag Patos leg. Jag gick till Bonden. Jag var nervös att det inte skulle funka, vi är ju inte särskilt lika – men som tur är tycker folk att alla blattar ser likadana ut – det gick bra. Jag minns inte vad det var för klubb, men jag blev full där inne. Du var också jättenervös; ”Fucka inte upp mitt leg! Fucka inte upp mitt leg!” säger Stor.

Pato Pooh: Jag var nervös. Men det gick bra.

Pato Poohs pappa är musiker. Dels solo, dels i gruppen Sangre Morena, som spelar svängigt latinamerikanskt.

– Han är min stora inspiration när det gäller musik. Jag gillar verkligen alla sorters musik, jag har bara fastnat för rap själv.

– Min mamma är min stora inspiration, när det gäller att jobba. Jag blir starkare av att kämpa, jag är den typen av person. Mamma kom hit med pappa. Hon städar, hon jobbar hårt, samtidigt som hon har tagit hand om familjen. Det är lite svårt att förklara vad jag håller på med. Men så ringde det en vän från Chile som hade hört min låt, och då blev det mycket verkligare för henne. Hon blev så stolt. Det gjorde allt så mycket mer värt för mig.

Tävlingen startar. De första svartvit­kopierade arken delas ut. De andra lagen samlas i klungor om fem sex personer kring borden. Stor och Pato Pooh – lag Yoldash & Co – klarar sig med ett hörn. De är bara två.

Del ett går ut på att känna igen vem som är på bild, och vilken rappare den personen är sidekick till. De böjer sig fram, skriver febrilt.

– Vilka dåliga bilder! Hade inte Stor känt Martin [ena halvan av Lorentz och M. Sakarias] skulle vi aldrig ha tagit Ornish, säger Pato Pooh.

Nästa kategori är ett röda tråden-moment. Som tredje låt dyker Stors ”Lilla shorty” dyker upp.

– Jag borde byta namn på den! Då blir det bara vi som får rätt. Ingen kan säga något, haha, säger han.

Vad är det för röd tråd då?
– Det finns ingen röd tråd mellan Stor och Big Daddy Kane! Om det gör det så borde han veta det i så fall!

Stor slår ut med händerna.

Pato Pooh lägger ifrån sig pennan.

Frågesporten drar ut på tiden. En timme, två, tre, till slut måste de gå, Stor för att klippa en video till låten ”Allt vi gjort”, i Flemingsberg, Pato Pooh vidare.

Därför placerar sig Lag Yoldash & Co inte. Men att vara en fråga i en frågesport knäcker ändå att ha alla rätt, rakt av.

De är inte lika på alla sätt. En rappar på svenska, den andre på engelska, till exempel.

Och när Pato Pooh radar upp vad han gör, vid sidan av sitt dagjobb som fritidsledare, stoppar han till slut den strida strömmen av inspelningar, remixer, skivor med ett: ”Jag önskar att jag kunde klona mig själv!”

Stor är hans motsats.

– I och med att jag freestylar så mycket tror folk att jag är väldigt produktiv. Det är jag inte, säger han.

– Låtarna på ”Nya skolans ledare” är de låtar jag gjorde 2008/09. Det är en kamp. Det är ångest.

Vad är det som får dig att ändå göra det då?
– Behovet av att försöka. 19 av 20 dagar funkar det inte. Men den tjugonde dagen gör det det.

På Stors ”Nya skolans ledare” finns bland annat ”Aina”, en melodiös attack på rasism och övervåld från polisen. Genom låten rinner en kongenial sampling från Björn Skifs ”Aina” (”lugna ner dig nu, och va’ bara den du e’”). Den inleds dock med en helt annan ljudupptagning, den av Malmöpoliserna som pratar om ”apajävlar” som de ska ”ge så mycket stryk att han inte kan stå på benen” i Rosengård våren 2009.

– Medierna har redan glömt det, det försvinner som allt annat. Men det de säger där räcker för minst 20 låtar till på samma tema. Det är så tydligt när man hör dem att de är vana vid att säga och göra precis som de vill, säger Stor.

Kartellen, som har profilerat sig som väldigt hårda, bråkiga, gangsterrappare, är med på albumet. Hur är de att jobba med?
– De är bra. De säger vad de tycker. Och det är bra att de finns, på samma sätt som det är bra att [dansbeatorienterade] Maskinen finns – eftersom det är bra att det finns en bredd inom hiphop som genre.

– Och det är inte konstigt att de finns när samhället ser ut som det gör. Det är klart att det finns en hiphopgrupp som är gangsta om man kollar på alla böcker, och filmer, som ”Snabba cash”, som görs om gangsters. Folk är uppenbarligen intresserade. Filmer, böcker, det är okej, det har ingen några problem med. Men när någon rappar – då är det plötsligt verkligt.

Varför är det så? Musik över huvud taget har högre äkthetskrav på sig än andra uttryck.
– Nej. Bara hiphop. En rockare kan sjunga ”I shot a man with my fathers gun”, och det är bara …charmigt.

Men varför gäller inte det hiphop?
– Det finns en tradition att skriva om det som är verkligt. Man skriver inte om vad som helst. Jag vill göra låtar om vad som helst. Som ”Lilla shorty”. Folk frågar vem den handlar om. Den handlar inte om någon särskild. Den handlar om känslan när man ser en tjej som man tycker är snygg och bara ”varför är hon med den där snubben? Hon borde vara med mig, jag vore mycket bättre för henne.”

– Jag har kanske inte känt så sedan jag var 15, och jag har inte levt hela ”Lilla shorty”. Men det är ändå en känsla jag har. Jag vill fånga de där små detaljerna.

Den röda tråden mellan Stor och Big Daddy Kane? Storlek, så klart!

Stor och Pato Pooh gör en gemensam spelning på Fasching, Kungsgatan 63, t T-Centralen, fredag den 5 februari kl 21. Åldersgräns: 18 år.