Punken tar över Stockholm

I skuggan av KSMB, Ebba Grön och andra framgångsrika punkband bildades hundratals mindre kända. Band som alla var en del av denna kreativa explosion som förändrade Musik-Sverige. Nu föräras Stockholms punkpionjärer en tredagars musik/film/foto-gala på Göta Källare.

Maj 1977. Medbestämmandelagen, MBL, träder i kraft. Kronan devalveras sex procent. Den borgerliga regeringen presenterar ett rekordstort budget­underskott. Säpo avslöjar under kodnamnet ”Ebba Grön” ett planerat terrordåd; kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Vänsterns insomnande musikrörelse turnerar med Tältprojektet för att ”berätta arbetarklassens historia”. På Jarlateaterns scen i Stockholm står New York-bandet The Ramones i för små knuttejackor, sneakers och sönderrivna jeans: ”They’re forming in a straight line / they going through a tight wind / the kids are losing their minds / the blitzkrieg bop / hey ho, let’s go”, ryter sångaren Joey Ramone över bandets motorsågskomp. Publiken har läst på och bekräftar snart punkens förväntade destruktivitet. Stolsraderna rivs upp och kastas mot scenen.
– Den kvällen var en milstolpe. Helt plötsligt fanns det femhundra punkrockare i Stockholm, det hade hänt något, säger Deep-Torkel Knutsson, då späd sångare i kontroversiella The Stoodes, nu filmare och tillika arrangör av kvällens tredagarsgala.
– Efter Ramones-konserten började folk på allvar att repa med sina band. I februari 1978 arrangerades den förs­ta stora punkgalan i Stockholm, på Jakobsgatan – Sopstationsfolket, The Tanks och Pain spelade. Jag kommer ihåg att vi mötte Magnus Uggla, som försökte vara punkare, på vägen dit, men han skulle till Café Opera ...

Det brittiska fanzinet Sideburns hade då redan publicerat en manual för hur man bildar ett punkband: En teckning på ett A-ackord, ett E och ett G med texten: ”This is a chord. This is another. This a third. Now form a band”. Som The Ramones. Gör det själv. En låt. Ett band. Ett fanzine. Ett skivbolag. En klubb. Och sy dina kläder själv. ”Befria alla”, stod det på Joakim Thåströms hemmålade t-tröja.
Det som i dag nyfrälst kallas entreprenörskap var punkens kärna. Kanske den enda gemensamma nämnaren ut­över den explosiva energin. För musiken var spretig från början. Banden drog åt olika håll, både politiskt och låt- och utseendemässigt. Stockholmsband som Pain, Skabb, Mob-77, Grisen Skriker, Bitch Boys, Cathy & The Heat och Ebba Grön ingick i punkens svenska förtrupper. Oasen i Rågsved, Musikverket på Götgatan, Kåren, Fyran på Lästmakargatan och just Jarlateatern blev snart viktiga punkscener.

The Stoodes levde målmedvetet upp till de tidiga skrämselartiklarna om punkare: Ett lömskt tonårssläkte i läder och nitar enbart ute efter att utmana den folkhemska samhällsordningen. Bandet undvek att stämma sina instrument, att repetera och skriva låttexter. Oväsen och provokationer levererade de dock alltid.
– Vi har fortfarande aldrig genomfört en enda konsert utan att bli avslängda från scen, till och med hälsovårdsmyndigheterna har avbrutit spelningar, det var ju vår ambition, vi tillhörde den opolitiska falangen av punken förtydligar Knutsson stolt.
Gränsen mellan falangerna - ”Gallerianpunkarna” och ”Kommupunkarna” – var både politisk och språklig. De samhällsengagerade punksen klädde sig icke i importerade skotskrutiga bondagebyxor och Vivienne Westwood-tröjor från King’s Road i London – och de sjöng på svenska, aldrig engelska.

Deep-Torkel Knutsson beskriver de politiskt medvetna Stockholmspunkarna som en förlängning av de vänsterprotester som hans föräldrageneration redan ägnat sig åt vid Almarna och i Vietnamtågen. Något som var gjort. En redan insparkad dörr. Att som Iggy Pop vråla ”I wanna be your dog” kändes nytt och långt mer effektivt för honom. Till skillnad från punkbanden i till exempel Göteborg var det i huvudstaden dessutom regel att baktala andra band och gärna skriva hatlåtar om dem. ”Aldrig bete sig väluppfostrat.”
– I den första svenska punkvågen fanns det så många starka personligheter och åsikter, det spretade åt en massa håll och få band överlevde. Ändå förtjänade en massa band ett mycket bättre öde – Pain, Warheads, Grisen Skriker och tjejbandet Strab till exempel. Men redan 1980 var punktiden över för mig och alla började hänga på rockklubben Ritz vid Medborgarplatsen i stället, säger han.
– En annan aspekt av punkscenen inne i Stockholm var att många som sökte sig till den hade olika problem sedan tidigare, ofta alkohol- eller drogmissbruk. Och var man inte redan i ett utanförskap så hamnade man ju i ett när man valde att bli punkrockers, som vi kallade oss. Åtminstone tio personer i min krets är döda i dag.

Kim ”Rocker” Kuusisto hängde ständigt i Gallerian vid Hamngatan under de första punkåren ihop med profiler som Mertsi ”Matti” Zane, Peppe, Klumpfejs, Bollen och Krippa. Han sjöng i Sopstationsfolket – som spelade med bland annat Reeperbahn anförda av en Olle Ljungström med säkerhetsnål på kavajslaget – men också i The Ass, Brilliant Boys och Beauty Box.
– Vi gjorde våra egna kläder, målade armébrallor och skrev på våra nylonskjortor för att se coola ut. Men till skillnad från Kommupunkarna tog vi inget som helst socialt ansvar. Kommupunkarna var snälla och förnuftiga, vi var ligister. Vi sket i kärnkraften och om folk skulle bli … självlysande så länge våra stereoanläggningar funkade. Att vi inte stod för något var hela grejen, hela provokationen. Folk skulle lacka ur.
Och lackade ur gjorde alltid någon. Slagsmål var en del av vardagen kring Gallerian, ”minst fem konflikter om dagen”. Ibland blev det bråk med skejtarna som också gjort köpcentrat till sitt revir. Andra gånger med fejkiga ”modepunkare”, raggare eller ”svennar”.

Runt 1981 tog hängandet i citykvarteren definitivt slut. De flesta punkbanden hade redan lagt av eller bytt inriktning.
– Jag hade varit i London då och kommit hem med en mer glammig stil, mer poser, säger Kuusisto.
New wave-banden, den alltmer pompösa postpunken och subkulturer som goth och new romantics hade redan mixat stilgreppen. Gamla och konstruerade motsättningar inom 1977-generationen glömdes bort.
– Jag kan skämmas nu över att jag aldrig gick och såg Ebba Grön just för att jag ansåg att de var ”Kommupunkare”. Det var ju bara larvigt. Jag missade en massa legendariska spelningar. I dag tycker jag det är ett enormt bra band och dessutom vettiga människor. Förr var de inte vatten värda. Ingen av mina vänner lyssnade på Ebba Grön, fast vi var punkare.

Deep-Torkel Knutsson fick idén till påskhelgens punkgala när han började arbeta på ”Punkjävlar”, en kommande långfilmsdokumentär om generationen som han växte upp med i Stockholms innerstad.
– Jag märkte snabbt att det fanns ett tydligt behov av att få veta vad som hände med alla som var med, att få träffas igen. Dessutom vill jag sätta fokus på de som är döda i dag, hedra dem.
Han tycker att Stockholms tidiga punkhistoria aldrig blivit riktigt berättad. Inte minst modet hos de tonåringar som vågade att ställa sig utanför tidens rådande gabardinbyxemode och blyertsgrå konformitet har glömts bort.
– Jag menar att punken förändrade världen i en omfattning som aldrig kan mätas. Man måste komma ihåg att Sverige såg ut som en Roy Andersson-film innan punken. Det var folktomt på stan efter klockan sju. Folk hade byxorna upphissade i armhålorna och alla femtioåringar var flintskalliga och trista och på väg hem. Punken såg till att det blev ett helt annat musik- och nattliv i Sverige, den förändrade samhället inifrån och gjorde oss tolerantare. Du kan ha grönt hår om du vill i dag – till och med Mona Sahlin är ju punkklippt och rödfärgad. Sådant fick vi stryk för.

Tillsammans levde centrumpunkarna i ett permanent, om än självvalt, utanförskap, utan jobb och pengar och ständigt i konflikter med den vuxnare omvärlden. Kim ”Rocker” Kuusisto saknar ändå hänget i Gallerian.
– Det är väl klart att man gör. Fast det är svårt att säga om det handlar om en saknad efter min ungdom eller just Gallerian-tiden. Det kommer hur som helst att bli otroligt kul att få träffa alla gamla polare under galan – och stå på scen och sjunga igen.
Vad saknar du mest?
– Att allting kändes möjligt då. Det var inga hinder någonstans. Fick man en idé så var den fullt genomförbar. Vi kunde göra vad som helst. Det fanns aldrig något ”men-det-går-ju-inte”-tänkande. Och man hade ju aldrig tråkigt, skrattar han.
– Det rörde på sig hela tiden.

Georg Cederskog
georg.cederskog@dn.se