På stan fick hänga med Leffe - kopian som slår originalet

På lördag uppträder sju bandkopior på Sweden Rock Tribute på Tyrol. Leif Garvins Van Halen-grupp Fan Heller är ett av dem.

Leif Garvin kommer aldrig att glömma sommaren 1984. David Lee Roth, sångaren i det stora amerikanska rockbandet Van Halen var i Stockholm en hel vecka tillsammans med tidningen Okejs redaktör Anders Tengner. Tengner visste att Leif Garvin var ett stort Van Halen-fan och tog med honom. De var ute och badade på Flatenklipporna, gick på restauranger och så tog Garvin med Van Halens sångare David Lee Roth till bilaffären där han skulle köpa sin allra första Ford Mustang. Den veckan förenades så två av Leif Garvins stora intressen i livet: Bilar och Van Halen.

– Jag har aldrig varit mycket för idoldyrkan, säger Leif Garvin. Men jag insåg rätt tidigt att det är ganska smart att se ut som David Lee Roth om man vill få mycket brudar, haha. Jag var en av de första i Sverige som hade långt hårdrockshår – jag var stilbildande redan då.

I dag är Leif Garvin 42 år gammal och frontar Van Halen-tributbandet Fan Heller. I mars gick de vidare till semifinal i årets upplaga av musiktävlingen Sweden Rock Tribute. Förvandlingen till David Lee Roth är imponerande: Hans förlaga beskrevs en gång av rockjournalisten Jan Gradvall som en ”korsning av hingst, dandy och Mick Jagger”, på 80-talet var Diamond Dave den sexigaste och galnaste rockstjärnan på jorden. När Leif Garvin står på scen är den kaxiga attityden intakt, Lee Roths rörelser, kläder och karatesparkar kopierade in i minsta detalj.

Garvins dagtidsjobb handlar också om att kopiera. Hans företag Thalon Design tillverkar nya versioner av gamla kända filmbilar. I verkstaden i Hammarby sjöstad står de på rad: Mustangen som Nicolas Cage kör i ”Gone in 60 seconds”. Tänkande bilen Kitt, känd från David Hasselhoff-serien ”Knight rider”. Och sist men inte minst, en sex meter lång replika av Batmans bil från Tim Burtons film från 1989. Han berättar att det tog tre år att bygga bilen, tre år av tvivel från bekanta som trodde att han blivit galen. Men envisheten lönade sig, Batmobilen blev internationellt uppmärksammad och blev en språngbräda in i en framgångsrik karriär. Nu har Thalon Design sex anställda och levererar omstylade bilar och bildelar till hela världen.

Vi bläddrar i senaste numret av tidningen Classic Rock, där Van Halen listas som världens trettonde bästa liveband. Led Zeppelin ligger etta. Garvin viftar bort listplaceringen (”Vem har avgjort det?”) men fastnar för bilden på David Lee Roth.

– De här brallorna som han har på sig på bilden, de finns på Hard Rock Café i Stockholm. Jag har erbjudit dem halva karossen till Batmobilen i byte, jag vill verkligen ha de där brallorna.

Batmobilen har visat sig vara ett bra förhandlingsverktyg tidigare. Garvin berättar historien om när Fan Heller gjorde sitt första riktigt stora gig 2001. Han gick in i sin mest uppumpade kaxiga David Lee Roth-roll och besökte arrangören av American Festival, som skulle gå av stapeln i Kungsträdgården.

– Jag sa: ”Du får låna min Batmobil om du ger oss bästa speltid på festivalen”. Jag ville verkligen spela i Kungsan. När vi sen uppträdde inför 20 000 var alla i publiken med på noterna. Vilken makt man har där uppe, det var verkligen masspsykos. Några minuter på den scenen var den största kicken i mitt liv.

Sweden Rock Tribute drogs i gång av Bosse Johander 2004, då han jobbade på radiokanalen Rockklassiker 106,7 och ville hitta på ett marknadsföringsjippo tillsammans med samarbetspartnern Sweden Rock Festival i Sölvesborg. Ansökningarna till tävlingen strömmade in och kvalitetsnivån var långt över förväntan. I år har sju deltävlingar hållits runt om i landet, där varje band får fyra fem låtar var att visa vad de går för. Under två semifinaler i Stockholm sker nästa utgallring innan tävlingen avgörs nere i Sölvesborg på den stora rockfestivalen den 4–7 juni. Johander berättar att juryn går efter tre kriterier när de röstar fram vinnarna: musikalisk likhet, utseende och scenshow.

– Ju mer banden gör desto bättre, säger Johander. Nu på nästa semifinal ska Mötley Crüe-bandet ha med två snygga tjejer på scen och det ska givetvis juryn ta hänsyn till.

– Vi hade ett Kiss-band som ville sluka eld i Östersund men det hade inte brandkåren uppskattat. Jimi Hendrix-kopian frågade om han fick elda upp sin gitarr men det var förstås inte möjligt det heller. Det blir tufft om vi får ett Rammstein-band nästa år, haha.

Det tyska industrimetall­bandet Rammstein är känt för att bygga sina scenshower på massiv pyroteknik. Annars är det främst band som hade sin storhetstid på 70- och 80-talet som är representerade på Sweden Rock Tribute, även om Johander tar upp Foo Fighters, Red Hot Chili Peppers på nyare band som kopierats under årets tävling.

– Jag frågade grabbarna i Led Zeppelin-bandet Hindenburg om det här, och de är mellan 19 och 21 år och lyssnar bara på sjuttiotalsmusik. Visst är det många äldre band som är med. Anledningen är väl att banden jobbade med sin image på ett annat sätt på den tiden. Förut skulle medlemmarna se mycket häftigare ut än publiken, men efter att grungen kom på 90-talet har man inte kunnat skilja på artist och fan.

Tillsammans med frisörsalonger är tributbanden världsledande på att hitta på putslustiga namn på sina projekt. Kan du gissa vilka som hyllas i de här projekten: Björn Again, No Way Sis, AB/CD och Kyss?*) Just AB/CD och Kyss har länge dominerat tributbandsscenen i Sverige, men på senare år har en ny våg av band dykt upp. Möjligtvis beror intresset på samma nostalgitrend som gjort Sweden Rock Festival till landets mest populära rockfestival. På festivalen spelar många band från hårdrockens storhetstid på 70- och 80-talet. Men det är inte bara nostalgi, med tributbanden slipper man besvikelsen av att se favoritband som antingen bytt ut många originalmedlemmar, eller låter mycket sämre än förr eller – värst av allt – envisas med att spela nya låtar.

För att komma till botten med tributbandsfenomenet måste man kanske också göra en liten avstickare till den postmodernistiska finlitteraturen. I slutet på 30-talet skrev den argentinska författaren Jorge Luis Borges essän ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”. Texten är en slags recension av en påhittad fransk författare som skrivit en version av Cervantes ’Don Quijote’ från 1605. Men i stället för att tolka ”Don Quijote” har författaren gått så långt in i Cervantes psyke att han lyckats återskapa hela boken ord för ord. Borges menar att Pierre Menards bok är ett mycket större konstverk än Cervantes, trots att de är till synes identiska. Där Cervantes bara beskrev sin omvärld tvingades Menard ju sätta sig in i ett Spanien som låg 300 år bort. Och på samma sätt bedöms tributbanden, inte för hur rock’n’roll de är utan hur rock’n’roll de verkar vara.

– Ja, det är ju faktiskt sant, säger Leif Garvin. Och det är ju inte lätt att göra Van Halen, för det första är det inte många som kan spela gitarr som Eddie Van Halen. Och det är inte många som kan vara som David Lee Roth. Men det är lätt för mig, jag har levt med David Lee Roth i 25 år. Mimiken och attityden är i mig.

Han berättar att det inte är lätt att göra Lee Roths akrobatiska scenkonster men att han hårdtränar inför spelningarna med sin Taekwondo-kunniga son.

Jag, Garvin och hans flickvän Madeleine Wahlgren åker till den första semifinalen för att kolla in konkurrensen. Bland andra Örjan Deep (”Uriah Heep”), Accept (”Accepted”) och Led Zeppelin (”Hindeburg”) gör upp om finalplatserna. Lokalen är fullsmockad, servitriser tar in stora pitchers med öl till gästerna och längst fram vid scenen står folk tryckta mot kravallstaketen. Dj:n spelar gamla hittar med Europe och Guns N’ Roses. Om man kisar med ögonen är det nästan som en kväll på Rainbow, 80-talets mest klassiska rockklubb på Los Angeles Sunset Strip. När arrangören Bosse Johander greppar micken imiterar han Twisted Sisters gamla lockrop:

– What do you want to do? frågar han.

– I wanna rock! skriker publiken tillbaka.

Leif Garvins flickvän skakar förtvivlat på huvudet, hon gillar inte hårdrock alls. De är ett omaka par: en biltokig rock’n’roll-man från söderort och en ung modell/skådespelare från Tyresö med medverkan i baddräktstävlingen Hawaiian Tropic på sitt cv. Hon berättar att hon vanligtvis mest går till Hell’s Kitchen, Café Opera och Sturecompagniet. När en äldre överförfriskad man försöker få oss att göra hårdrockens ­karaktäristiska djävulstecken (med pek- och lillfinger utåt) tittar hon febrilt på klockan och inser att det är en lång tid kvar innan kvällen är över. Leif berättar om hur de träffades, han gav en stor ros till Madeleine när hon var värdinna på öppningen av hamburgerrestaurangen Max i Hammarby sjöstad.

– Sen sågs vi ett år senare på en bilmässa. Jag stod och lutade mig mot Batmobilen när hon kom fram till vår monter och tackade för rosen. Jag var i ett annat förhållande så jag försökte förtränga henne, men när jag blev singel skrev jag en låt till henne och sen dess har vi varit ihop.

”Madeleine” visar sig vara en känslig rockballad i Journey-­skolan, komplett med ett akustiskt gitarrsolo spelat på synt och mäktig refräng. Jag hade säkert också fallit för det.

På semifinalen kommer Fan Heller att få tuff konkurrens. Andra band tolkar Judas Priest, U2, The Doors och så är det hela två band som gör Iron Maiden. Men Garvin är mest oroad för konkurrensen från ett band, Mötley Crüe-kopiorna Generation Swine.

– Eller, konkurrens och konkurrens, det är ju ingen tävlan egentligen. Vi hörde att de skulle ta upp två brudar på scen … då är det ju klart att vi måste bräcka dem. Vi ska ta upp tio Fan Heller-brudar på scen.

– Till den här omgången kommer vi inte få hänga upp vår stora logga (en Fan Heller-variant av den gamla Van Halen-loggan komplett med blinkande lampor). Så vi måste ösa på med ännu mer grejer för att det ska bli show. Tanken är – det här borde jag kanske inte avslöja – att jag ska komma inflygandes på en lian med en bergsprängare på axeln, som Dave gör i ”Panama”-videon.

Kanske är det det egna övermodet som är största hotet, senast Fan Heller ställde upp i Sweden Rock Tribute diskades de efter att ha dragit över speltiden med femton minuter. Men det är väl en bieffekt av att ha ägnat hela livet åt att närstudera David Lee Roth – det ultimata förkroppsligandet av amerikanskt skryt, skitsnack och självförtroende. En ny bana i Garvins verksamhet är att han föreläser om vikten av att följa sina drömmar, en form av rock’n’roll-predikan.

– Folk trodde att jag flippat när jag sa att jag skulle vara David Lee Roth, precis som när jag gick runt och sa att jag skulle bygga en Batmobil och ingen trodde på mig. Men det är som att spela Shake­speare, man måste vara fanatisk för att det ska bli bra. Som när Jan Stenbeck byggde upp sitt imperium.

– För mig handlar allt bara om att förverkliga drömmar. Många vågar inte för att de är rädda att bli utskrattade.

Han berättar att nästa passion­ är att göra en nyinspelning av ”Cannonball run”, den gamla bilfilmen med Burt Reynolds och Roger Moore. Drömmen är att få med Ronny och Ragge i filmen men så tillägger han att ”inget är klart än, de kanske ber oss dra åt helvete”. Mest spektakulärt känns dock ett projekt han sparat lagom till pensionen.

– Jag vill avsluta med att bygga en kopia av ”Nautilus”, ubåten från ”En världsomsegling under havet”. Jag har kollat runt lite och med dagens ubåtsteknik så borde det gå.