Owe Thörnqvist tackar för sig på Allsång på Skansen

Owe Thörnqvist har fyllt 80 år. Snart får han en egen staty i hemstaden Uppsala, men först ska han firas av yngre artistkollegor på säsongspremiären av Allsång på Skansen.

I år firas Owe Thörnqvist 80 år med samlingsboxar, Sommarprat i radion, festival i hemstaden Uppsala och en porträttlik staty i skala 1:1. I september drar han i gång en ny show på Scalateatern, kallad ”Tack & hej”, för att summera karriären. När vi träffas på just Scalateatern har programmet för årets Allsång på Skansen presenterats för ett stort medieuppbåd på Sollidenscenen. Thörnqvist är med i premiärprogrammet där en rad svenska artister ska hylla sångaren.

– Det är underbart att få stå inför 20 000 människor och sjunga sina sånger, säger Thörnquist. I Allsång på Skansens sånghäften har man haft med mina visor under alla år. Jag var med några gånger när Bosse Larsson höll i det. Sen kom tio år när de sjöng mina sånger medan jag själv blev portad från Allsången. Men sedan de bytte producent och programledare för fem år sedan har jag varit med flera gånger.

Uppsalasonen Owe Thörnqvist drog i gång sin grammofonattack på Sverige med låten ”Diverse julboogie” 1955, en av de allra första svenska rocklåtarna. Fram till 1968 skrev han en lång rad låtar som parade arbetarklassberättelser och knixiga ordlekar med jazz, rock’n’roll och karibiska rytmer, som ”Varmkorv boogie”,”Dagny”, ”Rumba i engelska parken” och ”Loppan”.

Rockjournalisten Lennart Persson placerade Owe Thörnqvist längst fram i den tidiga svenska rock­historien: ”Han var först, störst och bäst. En riktigt tjurskallig visionär som det slog gnistor om. En kreativ vilde av ett slag vi hade behövt fler av”. När Thörnqvist själv minns tillbaka på karriärens ­begynnelse håller han med om att det hela gick både snabbt och relativt smärtfritt. Ett tag kunde inget stoppa honom. Mot slutet av 60-talet vände vinden något. En spelning i Pålsboda folkpark 1965 kulminerade med att Thörnqvist – gammal boxare under ungdomen – slog ner en berusad åskådare. Efterspelet ledde till att både folkparker och medier bojkottade Thörnqvist, som koncentrerade sig på krogshower med Lill Lindfors, Eva Rydberg och Lena Hansson. Svåra astmaproblem ledde sedan till en flytt till Spanien 1968.

På senare år har han även en bostad i Florida. I en sentida låt som ”Pelle Jansson” från 1999 sjunger Thörnqvist om musikern som hade en karriär men drog utomlands och tappade sin publik, en rädsla han själv säger sig ha.

– Ja, Pelle Jansson är väl lite av mitt alter ego. Rädslan att publiken ska försvinna finns där för alla artister.
Att vara styv i korken i den här branschen är dumt. En viss ödmjukhet behövs, och då menar jag inte att man ska slicka folk i häcken för det är inte min stil. Jag är tacksam för att publiken finns kvar. Våra dagar är ju räknade. Framställningen av min konst kan jag bara göra medan jag fortfarande är på topp, och det tycker jag att jag fortfarande är.

Att årets avskedsföreställning håller till på Scalateatern är inte någon slump. Det var här som Thörnqvist tog sina första steg på den stockholmska musikscenen, efter att ha gjort succé med lokalrevyer i Uppsala.

– Jag spelade växelvis revy i Stockholm och läste humaniora i Uppsala. Nils Perne, chef för Sandrewkoncernen där Scalateatern ingick, hade sett min första lokalrevy i Uppsala 1953 och skickade ett brev: ”Ni begåvade pojkar i Uppsala, skulle inte ni vilja komma hit och uppträda hos oss?” Det var väldigt intressant och lite nervöst … åh, Stockholm, liksom.

Uppsala har väl ibland något av ett Stockholmskomplex?
– Ja, men det går också åt andra hållet, det finns ju en lärdomssnobbism i Uppsala. Aftonbladets bitske kulturskribent Allan Fagerström uttryckte saken så här: ”Om man åker E 4 från Stockholm mot Uppsala, så börjar tanken svindla redan i höjd med Knivsta.”

Du har i och för sig aldrig känts särskilt akademisk.
– Nä, det beror möjligen på min egen kluvna känsla inför det akademiska,­ ­uttryckt av en lärdoms­törstande arbetargrabb som ville klättra upp en liten bit från de där fuktiga mögeldoftande hyreslängorna på Sysslomansgatan.

Så småningom flyttade du till Stockholm.
– Skivbolaget Metronome ville ha mig nära sin studio och skaffade mig ett bostad i Stockholm på Grevgatan, i ”Metronome-huset”, där Siw Malmqvist med flera av skivbolagets folk bodde. Jag bodde i Stockholm från 1957 till 1968.

Vad har du för relation till Stockholm i dag?
– Stockholm, det vill säga Sommar-Stockholm, är för mig bland de vackraste städer jag sett. Något jag kan skryta med för mina grannar och vänner i Florida och Spanien. Vinter-Stockholm däremot är för mig en snömoddig olja av Albin Amelin. Depparnas dal, blygrått, hängigt och solkigt i kanterna. Då kan det vara läge att slinka in på ljusa varma krogen.

Vilka krogar är det?
– Jag är ingen trägen uteätare eller ”barhopper” men besöker gärna mina favoritställen från 50- och 60-talet, typ Prinsen, KB och Tennstopet, mest för att känna om atmosfären från förr finns kvar. Och det finns den kanske. Men inte polarna från den tiden. Inte på Operabaren heller. Men inredningen där är intakt. Klientelets typsnitt verkar vara samma brokiga blandning av konstnärer, affärsfolk, såpaskådisar och artister som på min tid.

Om det finns någon nyckel till Owe Thörnqvists tidiga framgång så var det hans resande i början av 50-talet. Efter besök i USA och amerikanska militärbaser i Tyskland kom han hem med inte bara skivor med Louis Jordan, Mahalia Jackson och Sister Rosetta Tharpe utan också ett fulladdat självförtroende.

– Det är klart, man kände sig lite kaxig efter att man varit utomlands. Och i Amerika dessutom. Det skockades ju folk hemma i studentlyan då, när man skulle spisa plattor.

Hur hamnade du i USA?
– Var tid har ju sina idoler. Jag läste Harry Martinson och lyssnade på Evert Taube och såg att det gick att beskriva det där enkla livet och kanske också tjäna pengar på det. Men först måste man ju ut och resa i världen, precis som Taube och Martinsson. Då får man ta hyra på en båt, vilket jag gjorde.

Thörnqvist ljög sig till en tjänst som salongsuppassare på M/S ”Krageholm” på Svenska Amerika–Mexiko-linjen. På tåget upp till mönstringen pluggade han in boken ”Perfekt servering” och ­lurade till sig en plats. Båten tog honom till USA, varifrån han plockade med sig ordentligt med inspiration för att forma det svenska rocklandskapet:

– Jag bytte till mig en frivakt av en matros när vi låg utanför New York. Jag tog mig till jazzgettot med ställen som Bop City, Café Society och Birdland och träffade Dizzy Gillespie, fick en språkstund med Charlie Parker och Art Tatum. Charlie Parker berättade att han älskade Hank Williams. ”Listen to the stories, they’re great!” sa han. Och Charlie Parker var ju också en historieberättare, på sitt sätt.

Owe Thörnqvist medverkar i 2009 års säsongspremiär för Allsång på Skansen, Skansen, Djurgården, tisdag 23 juni kl 20.