Nostalgifri kväll med Brett utan Suede

Vecka 4, 2009, är ett intensivt kalenderuppslag för den vars hjärta bultar för brittisk pop med rötterna i tidigt 90-tal.

På Bio Rio rullar Blurdokumentären ”No distance left to run”. Och på torsdagen krockar konserter med Ian Brown, då sångare i Madchesterikonerna Stone Roses, och Brett Anderson, då sångare i Suede. Suede exploderade som en självförbrännande, storslagen popinkarnation av brittisk romantikertradition, från ­Keats till Bowie, och hann även med en transformation till en lättare, neonglättad ljudbild och bredare framgång (krönt av hitten ”Beautiful ones”), innan de splittrades 2003.

Störst genomslag vid sidan av gruppen har egentligen Bernard Butler, Andersons ursprungliga kreativa motpart, som tidigt lämnade Suede, haft. Som låtskrivare och producent stod Butler bland annat bakom 2008 års bäst säljande album i Sverige, Duffys retrosoulrockiga ”Rockferry”.

Brett Anderson, däremot, har stävat på i eget namn. Tempot är lugnare – det rör sig uteslutande om ballader – och gesterna mindre.

Men utgångspunkten, själva kärnan, är densamma, säger Brett Anderson på telefon.

– Det handlar alltid om någon form av alienation för mig. Förut skrev jag om urban alienation. Nu handlar det om rural alienation ... Man kan nog påstå att all, nästan all, popmusik handlar om alienation eller attraktion i någon mening. Men jag skulle ju inte kunna skriva det jag skrev då utan att bli en parodi på mig själv.

På sin hemsida skriver Brett Anderson, apropå senaste albumet ”Wilderness”, att ”det finns några låtar här som jag stolt sjunger samtidigt som jag gör något annat från min karriär, och jag tror att det är ungefär så mycket man kan begära”.

Ett sansat uttalande, minst sagt.

Ett spår som har blivit tydligare i Andersons låtskrivande som soloartist är klassiskt klingande arran­gemang.

– Jag undvek att lyssna på klassisk musik under en massa år eftersom jag associerade det så starkt med min pappa. Men det färgade så klart av sig ändå. Jag tror att det ledde till en besatthet för melodier som har påverkat allting jag har skrivit, och som man faktiskt kan höra i tidiga Suedelåtar också, säger Brett Anderson.
Dagen efter DN:s intervju blir det klart att Suede gör en återföreningsspelning i London i vår, på en galakväll till förmån för cancersjuka tonåringar.

Men på Nalen blir det nostalgifritt.

– Jag tror inte att jag kommer att spela några Suedelåtar. Jag gjorde en spelning nu precis där jag lät bli det, och det kändes verkligen bra.

Brett Anderson, Nalen, Regeringsgatan 66, t Hötorget, kl 20 (konsert kl 22).