Långt från ankdammen

Marit Bergman firade i dagarna ett år som New York-bo. På stan mötte upp en luttrad exilstockholmare på återbesök

Blir du en bättre artist av att bo i New York än i Stockholm?
– Först tänkte jag att det inte skulle ha någon betydelse alls. Men vem man än träffar i New York, vad de än gör, så är alla väldigt duktiga. Det gör att jag skärper mig. Om något är hyfsat bra i Sverige så blir det etablerat ganska snabbt. Sedan är det lätt att luta sig tillbaka och vara nöjd med sin position för all framtid.

Mindre sociala trygghetssystem ger bättre konst?
– Ja. Allting är så dyrt. Det är ingen som kan bo i New York och jobba med film, konst eller musik och överleva utan att jobba som fan. Och det är min fasta övertygelse att jobbar man som fan blir man till slut sjukt duktig.

”En bra sak med att inte bo i Stockholm är att man slipper alla konstiga mikrodebatter som oftast bara snurrar runt runt i kvasicirklar” skrev du på din blogg härom veckan …
– Väskdebatter, ja, du vet ju vad jag menar. 

… bara för att sedan kasta dig in i en intern diskussion om mode- och musikjournalistik. 
– Jo. Det var en grej som bara var för konstig för att inte kommenteras, det var en kille som skrivit om jäviga modejournalister som själv recenserat en av mina skivor, efter det att jag hade varit hemma på middag hos honom och hans dåvarande tjej.

Så vad menar du, att när du håller dig härifrån kan du låta bli att bry dig?
– Ja. När jag flyttade kändes det bara för jävla futtigt allting; ingen vettig vanlig människa är intresserad av vad vi pratar om. Det är ju själsdödande.

Vad är statusen för svensk pop i USA i dag?
– Det har varit sjukt hett att vara från Sverige det senaste året. Jag har börjat presentera mig själv som ”Swedish popstar”. Det gör att man får drinkar och blir bjuden på fester och middagar. 

Stockholmstrion Peter, Bjorn & Johns ”Young folks” gick från att vara en mp3-blogg-hit till att bli en världshit i fjol. Men trots det är de inte ett särskilt stort band i Sverige.
– Det är inte nödvändigtvis så att saker blir stora bara för att de är stora i ett land. 

Du är däremot väldigt stor här, utan att ha haft motsvarande internationella genomslag. Är det så att du är en typiskt svensk artist?
– Kanske. Min nya låt ”Out on the piers” har många sagt låter ”typiskt skandinavisk”.

Jag tänker att mp3-bloggar är en potentiell stress som artist. Man ser att det är vissa grejer som går runt väldigt mycket, och känner ”jag måste vara med, jag måste göra mer”.
– Nej. Nu låter jag som värsta gamla sura gubben här, men förutom vissa slumpvis utvalda hits så har jag lyssnat mest på klassiskt det senaste året. 

Du bor i Brooklyn och lyssnar på klassiskt. Finns det några saker som du har hunnit komma på att du inte kan göra där, som du saknar?
– Gå till tandläkaren. Det kan jag i och för sig göra, men då blir jag ruinerad. Och man känner sig över huvud taget mycket tryggare här. 

Du gjorde nyligen ett bloggutfall mot lattekulturen också. Det måste du förklara.
– Men det vet väl alla?

Inte på vilket sätt den skulle vara ett problem.
– När det blir en grej från utlandet som man plockar upp och som sedan bara ska finnas överallt. All individualitet utplånas. Alla fik blir likadana. Alla har tajts – eller jag vet inte vad det är folk har just nu. 

Är det värre i Sverige än någon annanstans?
– Ja, verkligen. 

Det finns ju inte ens Starbucks här.
– Ja, fast Starbucks är Starbucks. Det finns hundra andra ställen att gå till. 

Men vem gagnar den intakta nationella särarten? Är det inte bara dem som har möjlighet att resa mellan de olika exotiska platserna?
– Men vad blir det för bra av att det finns latte överallt? Det blir bara en ny nationell grej. 

– Problemet är att det är grundat i dåligt självförtroende. Det är samma sak inom musik. Många tycker att det är pinsamt att bryta på svenska när man sjunger på engelska. Gud vad pinsamt för dem, de bryter! Åk till New York, inte en jävel kan prata engelska, och det är ingen som bryr sig.