"Jag måste tjonga igång publiken"

Nina Ramsby började sin musikaliska bana med frustrerade rockbandet Salt. Sedan dess har hon gjort sval r’n’b med Baxter, timid vispop tillsammans med Martin Hederos och i kväll hon sjunger hon jazz med Ludvig Berghe på Stockholms jazzfestival. När vi träffas tar fotografen en bild när Nina Ramsby kupar händerna runt en stor tekopp.

– Tebild på en tjej, nej det är inge bra. Vet ni att på DN gjorde de en undersökning om hur man fotar kvinnor? Då var det extremt många som fotades med en tekopp i handen. ”Gör någonting med håret” är en typisk grej de alltid sa till mig också. Nu säger de inte det längre, haha.

Möts du ofta av förutfattade meningar?
– Det gör jag väl, men de är inte så dangerous. Jag oroar mig inte över det, för jag kan inte förändra mig. Mest möts jag av att folk är kärleksfulla. Men eftersom min musik är väldigt allvarlig, så tror folk att jag är lika allvarlig jämt, det kanske är en fördom. Min musik berör ju inte det ljusa i livet särskilt mycket, men jag har en skämtsam, lite burdus sida också.
– Jag märker att kontrasten mellan det allvarliga och humoristiska blir väldigt stark på scen, men jag måste liksom tjonga i gång folk mellan de allvarliga låtarna. Man får kontakt med folk genom humor. När jag berättar homogrejer och så, hur det var när ingen visste, kan man inte bara beskylla folk och säga ”era jävla vuxna, ni tog inte hand om oss homo-ungdomar på 80-talet när vi behövde ert stöd”, man måste humorisera för att senare kunna berätta allvarligare saker.

Berätta om hur samarbetet med Ludvig Berghe började.
– Jag gästade dem på Gröna Lundsscenen för ett år sedan, då gjorde vi en låt, ”Nu väntar tiden”, jag skrev text och melodi till en låt som de redan hade spelat in. Jag har trängt mig på lite där, när Ludvig skulle ha releasefest frågade han om jag ville komma, då sa jag ”ja, och jag kan sjunga också”.
– Sedan spelade vi på Manifestgalan, och den dagen sa vi ”fan ska vi inte spela lite live”, sedan utvecklades det utifrån det. Det var han som frågade den andra gången, vill jag poängtera, haha.

Vad har du som artist upptäckt för nya sidor genom att spela med Ludvig Berghe?
– Jag upptäcker saker om mig själv genom att placera mig i olika uttryck, att spela med Ludvig Berghe trio och att spela med Martin Hederos är ju jätteolika till exempel. Jag skriver texter på ett nytt sätt till Ludvigs musik, jag pratar inte bara relationer nu utan det handlar mycket om tid och rum, att få fatt i vad tid är. Om man kommer till ett plejs som man har varit på tio år tidigare kan det kännas som att tiden inte har gått alls. Tidsgrubbleri håller jag ständigt på med, jag vet inte varför. Nu sitter vi här till exempel, men om en timme kommer vi inte att göra det, då finns det här inte, eller gör det?

Vad har du för relation till jazzfestivalen?
– Jag var ju musiclover som liten, på 80-talet, och gick på Fasching när de hade gratiskvällar med jazz, och sprang på jazzfestivalen. Sedan blev det mer rockfestivaler, men nu är jag trött på rockfestival, så I’m back. Mitt nya förhållande till jazzfestivalen började när Martin Hederos och jag spelade där förra året. Det var på min födelsedag för övrigt, det var en fantastisk upplevelse.
Du har gjort musik i så skilda genrer, finns det någon kvar som du vill erövra?
– Jag tänker inte att nu ska jag göra en dödsmetallskiva eller så, utan jag kan få feeling för en grej, kontakt med någon musiker eller artist, så arbetar jag med det bara. På ett sätt går jag tydligt in i olika genrer, men i slutändan blir det inte så renodlat. Det var lite skämtsamt som jag och Martin Hederos döpte våra skivor till ”Visorna” och ”Jazzen”, liksom vad är jazz? Men detta är också kanske den enda humorn kopplad till min musik. Det är inget tjo och tjim, det är allvar. Men jag är en skämtare privat.

Kommer du aldrig att använda humor i musiken då?
– Jag har inte gjort det hittills, jo i en låt förresten. I ”Konstnasaren”, en Olle Adolphson-låt från ”Visorna”. Mina egna låtar handlar mest om grubblerier, men när man tydligt berättar en historia kan man gå in i en roll, då kan man skämta. Men vem fan vet vad jag har releasat för hämningar i framtiden, det kanske kommer en riktig revyplatta en dag.

Hur är ditt förhållande till ”den svenska visskatten”? Respektfullt?
– Jag berörs av text och ärlighet, men det behöver inte handla om visor, det gäller allt. Det är mer hur folk tolkar ”den visa svenskkatten” som jag ibland tycker är lite för insmickrande och gulligt. Då har jag inte respekt för det. ”Somliga går i trasiga skor” igen liksom, varför? Är det för att jag vill ha en bild av mig själv som vissångare eller för att det här måste berättas för folk, nu!? Är det en mission? Jag blir provocerad om folk inte har en mission. Men här vill jag också säga att när man är ung och gör musik formulerar man oftast inte varför man gör det, och det är jag inte kritisk mot. Men är man 40 måste man reflektera över varför man gör saker.

Varför använder du så många engelska ord, när du pratar alltså?
– Det började som en reaktion mot att jag jobbade inom IT-branschen, ibland använder man uttryck i IT-världen som nästan är längre och krångligare än motsvarande svenska, av någon anledning. Då började jag säga engelska ord på skämt, typ ”understanda” i stället för ”förstå”. Nu har det blivit en del av mitt vardagsspråk, vilket folk tycker är störigt ibland för de vet ju inte att det var på skämt från början. Gränsen har suddats ut nu, mellan humor och handikapp. Men det viktiga är ju att få fram budskapet.

Nu kommer två frågor från anonyma redaktionsmedlemmar, de är inte direkt från mig, nota bene. När ska Salt återförenas?
– Aldrig.

Vad har du för frisör?
– Jag klipper mig själv.

Pratar folk ofta om Salt fortfarande?
– Ja, det gör de verkligen. Det är nog mycket nostalgi, eller helt enkelt för att de fortfarande tycker att det är riktigt bra. Jag får fortfarande många mejl från folk i USA som säger ”Vad synd att ni splittrades!” Med Salt var det AV! PÅ!, ibland sjöng jag så att jag höll på att svimma av, det kom enorm volym ut ur käften, det är den mest frustrerade musiken jag gjort. Min reaktion på saltuttrycket var nog bara att gå helt åt andra hållet med Baxter och Grand Tone Musics första platta. Men nu för tiden går jag mer och mer mot dynamik mellan lägena.