Diplomsolisten: ”Det har alltid varit cello”

– Den är inte så känd men otroligt häftig och kul att spela, säger Hanna Dahlkvist om Lutoslawskis cellokonsert, det verk hon valt till sin diplomkonsert i Berwaldhallen i kväll och i morgon kväll.

– Det är roligt att spela något som folk inte hör så ofta, det blir mer personligt och väcker kanske lite mer uppmärksamhet.

Hanna Dahlkvist är 22 år och uppvuxen i Täby i en extremt musikalisk familj:

– Hela familjen är musiker, säger hon.
– Mina föräldrar och mina två äldre bröder spelade alltid ihop, så det var naturligt att jag började också. Min tvillingsyster och min lillasyster spelar också.

Hanna Dahlkvist var sex när hon började spela och det var cello som gällde redan då (instrumentet finns i barnstorlek).

– Jag vet inte varför men det har alltid varit cello, säger hon.
– Som liten spelade jag mest för att det var kul, det var min första hobby. När jag var 14 år blev det mer och mer på allvar och jag började spela privat för Ulrika Edström som är stämledare i Sveriges Radios symfoniorkester. Det är den orkester Hanna Dahlkvist spelar tillsammans med i kväll, med dirigenten Joakim Unander.

Hon utvecklades snabbt, gick i Nordiska musikgymnasiet i Stockholm och fick mycket tid att öva, sökte och kom in direkt på Musikhögskolan Edsberg där hon gått tre års grundutbildning och nu avslutar sin diplomutbildning.

För cello finns en ganska stor repertoar från slutet av 1600-talet fram till i dag, fast inte lika stor som för piano. Johann Sebastian Bachs sex sviter för cello är ett fundament, säger Helena Dahlkvist och dem har hon övat på jämt, säger hon. Dem spelar man hela livet och ju mer man spelar dem desto svårare blir det. Och desto mer ökar lusten att spela.

Också Haydn komponerade verk för cello liksom senare Dvorak, Sjostakovitj och Elgar. Hanna Dahlkvist säger att hon vill spela allt, att hon vill ha en så bred repertoar som möjligt.

En ständig fråga till cellister och kanske ännu mer till kontrabasister är hur de gör när de reser med sina stora instrument. Det har till och med skrivits en pjäs om en kontrabasists vedermödor.

– De lånar ofta instrument när de reser, säger Hanna Dahlkvist, men jag har alltid min cello med mig. Det finns speciella fraktfodral, men jag vill ha min bredvid mig när jag flyger. Jag får lösa dubbel biljett och jag får nästan alltid frågan ”skall du ha med dig den där”. Det finns många turnerande cellister i världen, men det verkar som om de på flygplatserna aldrig sett en cello förr, säger hon.