Barn av sin smak

På stan träffade Per Gessle på hans egen favoritskivaffär på Söder för att prata om Studio 54, Debaser och Café Opera.

Som barn fick Per Gessle tio kronor i belöning för att tvätta bilen och dammsuga sitt rum, pengar som direkt spenderades i affären Skivcity på Storgatan i Halmstad på singlar som ”I’m a believer” med The Monkees och ”Lola” med The Kinks. Långt innan Gessle var popstjärna var han manisk skivköpare. Ungefär 40 år senare står han och gräver i skivbackarna efter Donna Summer-plattor på Pet Sounds, den klassiska musikaffären på Skånegatan som öppnade ungefär samtidigt som ”Flickorna på TV 2” kom från vinylpressen 1979. Pet Sounds och Gessle, två veteraner inom den svenska musikbranschen. En bransch som varit i gungning i många år nu.

– Jag tror faktiskt Pet Sounds kommer att överleva, säger Per Gessle. De stora affärerna klarar sig sämre, Tower Records är ju en kedja som har säckat ihop. Men Pet Sounds är så specialiserad. Givetvis kommer sättet vi lyssnar på musik förändras men det här kommer nog finnas kvar.

Per Gessle kommer nog också finnas kvar. Den senaste singeln ”Silly Really” gick direkt upp på den svenska singellistans förstaplats. Skivan ”Party crasher” släpptes förra veckan och spelades in i Christoffer Lundströms studio i Skåne. Tanken har varit att göra en skiva som utgår från ett groove, en Gessle-version av dansmusiken från 70- och 80-talen. På en del låtar hittar man ett klädsamt sound som faktiskt känns helt nytt för Gessle, speciellt ”Breathe life into me” (tänk Vanessa Paradis ”Joe le taxi” i reggaetappning) och ”Doesn’t make sense” (ett diskofierat Kent med lite mindre ångest). Ofta låter dock ”Party crasher” lite som hur en ny Roxette-skiva skulle kunna ha låtit 2008, speciellt när sångerskan Helena Josefsson tar plats i ett par låtar.

Efter framgångarna på 2000-talet med svenskspråkiga skivor kommer ”Party Crasher” innan en eventuell backlash. En som redan tröttnat på Per Gessles framgångar är dock komikern Magnus Betnér. På dvd-filmen ”Uncut” föreslår Betnér att Gessle borde stängas in i den minsta cellen på Kronobergshäktet som straff för att han snott från Paul McCartney och bara verkar kunna tre ackord: ”Bara in med Gessle och en stor jävla förstärkare som täcker hela rummet. Och så spelar vi bara Gessle. Tills han ger upp.”

– Från Paul McCartney alltså? Ja, det tar jag som en komplimang. McCartney är en av de mest begåvade låtskrivarna som finns, hans stora styrka var att han skrev så bra låtar trots att han var så duktig. Ofta sätter din musikaliska duktighet käppar i hjulet när du ska skriva låtar. Men tja, han (Betnér) får jobba på det.

Den lite snällare vinkeln då: Är det fult att vara en ”poptjuv”?
– Det beror på vad man menar. Jag tycker ju inte att jag stjäl någonting alls. Däremot så har jag inte uppfunnit popmusiken. Jag är ett barn av min skivsamling och min musiksmak. Det är klart att jag hänvisar till andra skivor när jag ska förklara något: ”Kan vi inte ha sån stämsång som Crosby, Stills, Nash & Young hade på ’4 way street’?” eller ”Kan vi inte ha det dämpade basljudet som Paul McCartney brukade ha?” Man refererar alltid till sådana saker.

Kan man dansa till din nya skiva?
– Man kan ju i alla fall försöka. Det går ganska bra med flera av låtarna tror jag. Det är en sorts 70-talsdiscoplatta blandat med syntpop från 80-talet, jag lyssnade mycket på låtar med artister som KC and the Sunshine band, Amii Stewart och Culture Club.

Är det inte svårt att spela in en klubbig discoskiva i en studio ute på landet i Skåne?
– Egentligen inte. För mig har attraktionen varit att göra sån här musik som jag alltid gillat, fast jag nästan alltid gjort powerpop. Men jag håller med dig, sån här musik är ju vädigt mycket nattliv, Studio 54 och New York. Det är svårt att tänka sig Giorgio Moroder producera Blondie någon annanstans än i en storstad.

Å andra sidan spelades världens kanske bästa klubbmusik, The Bee Gees soundtrack till ”Saturday Night Fever”, in på ett slott på landet i Frankrike.
– Ja, just det. Och den dystraste av alla storstadsskivor – Leonard Cohens ”Songs of love and hate” – spelades in i Nashville av alla ställen. Men det känner man inte alls när man hör den.

Har du hängt mycket på klubbar?
– Ja, visst. När man var yngre var man mycket på Caféet och Atlantic. Sen var jag faktiskt på Studio 54 när det begav sig. Fast det var i och för sig 1981 så det begav sig inte på riktigt samma sätt då. Det var en osannolik kväll. Det var jag och Anders (Herrlin /red anm) i Gyllene Tider. Jag var 22, han måste ha varit 20. Där står vi på Times Square i New York och vem möter vi om inte Bert Karlsson i gröna gummistövlar.

Ni åkte hela vägen till New York och allt ni fick var Bert Karlsson …
– … i gröna gummistövlar, haha! Ja, det skulle man haft en bild på. Det är faktiskt sant, helt otroligt. Mats Olsson jobbade i New York på den tiden och det var hans dåvarande flickvän som fick in oss på Studio 54. Hon hade leopardkläder på sig och vi var bara losers från Halmstad. Men vi kom in i alla fall och hade väldigt trevligt.

Utifrån Sven Lindströms bok ”Att vara Per Gessle” verkar ni ha varit väldigt mycket på Café Opera på 80-talet.
– Vi kunde gå dit klockan 12 när de öppnade och käka lunch. Sen så satt man där vid sitt bord tills klockan var tre fyra. Då gick man hem, bytte kläder och kom tillbaka. Käkade middag och festade till tre när de stängde. Så man var där i 15 timmar, det var inte ovanligt. Alla var ju där, Ulf Lundell dansade på borden. Jag har varit på Caféet en enda gång de senaste fem åren och det var som ett helt annat ställe. Atlantic var ett annat ställe, på Teatergatan. Där träffade jag Joey Ramone, en mycket märklig Ted Gärdestad som ville snylta cigaretter och David Johansen i New York Dolls. Niklas Strömstedt och Hasse Huss var discjockeys, bara en sån sak.

Du har sagt att du vill spela på Debaser Slussen-liknande ställen med den här skivan.
– Det är ett roligt ställe som jag tror skulle passa bra. Jag har varit där och tittat på Brainpool bland annat. På ”Mazarin”-turnén spelade jag på Rockefeller i Oslo och Tavasti i Helsingfors, det är också såna ställen. Det är en helt annan grej. Jag gillar i och för sig att spela på Ullevi också.

Hur minns du dina första Gyllene Tider-stunder i Stockholm?
– Jag kom ihåg att när vi spelade in första plattan bodde vi i ett dubbelrum och ett trippelrum på Mornington Hotel på Nybrogatan. Vi var mycket i Göteborg när vi var yngre och tittade på konserter med 10CC och Jethro Tull. Göteborg tyckte man var skitstort men Stockholm kändes oändligt.

Jag antar att Stockholm blev betydligt mindre efter en miljon resor runt jorden.
– Ja, man upplever inte Stockholm som stort idag. Och egentligen behöver man inte ha det större. London är ju outhärdligt när man lämnar stadskärnan. Däremot tycker jag att Stockholm har ett stort utbud och det har hänt jättemycket bara senaste tio åren. Det händer ju grejer. Nattliv, uteserveringar … och allt från nya klädaffärer till konstgallerier.

Har du varit på Moderna Museets Los Angeles-utställning?
– Det är den med det vita rummet man går in i, va? Ja, den har jag varit på. Utställningen är väldigt liten men David Hockney är min favorit och jag blev väldigt glad att se Hockney-tavlan som är med där. Han har alltid tilltalat mig, ända sedan jag var liten. Det är något med hans färger och uttryck.

Du bor på Strandvägen, varför det?
– Jag ville egentligen inte bo på Strandvägen för jag tyckte att jag inte passade in där. Vi bodde på Tyskbagargatan innan men det var trångt så vi tittade på en massa lägenheter och när vi väl kom upp i lägenheten på Strandvägen så tänkte jag ”Varför inte?” … man såg hela stan och det är alltid sol där när det är soligt. Och så är det nära till Djurgården. Men jag har bott där sen 1993, det är snart dags att byta diskmaskin.

Vad har du för förhållande till Djurgården?
– Där tar jag min dagliga promenad. Det är underbart. Det tar en timme och en kvart, jag lyssnar på en ny platta i min iPod och går runt Djurgården. När man går inne på Djurgården är det som att vara inne i skog, det är som att vara i Halmstad eller vad som helst. Det är ju underbart att kunna ha det inne i stan.