Anna Järvinen: Uppe bland molnen och nere på gatorna

Anna Järvinens nya skiva har Stockholm inpräntat i sitt DNA. ”Nästan alla låtarna utspelar sig på olika gator”, säger hon. För På stan visar hon platserna som formade "Man var uppe bland molnen".

Det är måndag, kvart över sju på kvällen. I en källare i Nacka i ett 90-talistiskt bostadsrättsområde samt ett par mer folkhemsarkitek­toniska villakvarter från Gustaf De Lavals ångturbin­fabrik, om vi nu ska vara exakta – öppnar Anna Järvinen en folköl.

Om mindre än ett dygn kommer hon för första gången stå på scen och spela låtar från sitt nya album ”Man var bland molnen”. Tillsammans med bandet – Gustav Ejstes, Reine Fiske och trummisen Johan ­Holmegard från Dungen, samt basisten Fredrik Swahn – gör hon nu sin första och enda repetition inför spelningen.

Det diskuteras live­arrangemang, rummet är åtta kvadratmeter stort. Just nu rymmer det kanske den bästa musik som finns i Sverige.

Musikaliskt rör sig ”Man var bland molnen” i samma områden som Anna Järvinens hyllade debut ”Jag fick feeling”. Det är klassisk gitarrpop, kanske med en lätt dragning till soligt amerikanskt 70-tal. Men det finns en ny nerv i texterna, en annan skärpa.

I en dikt som följde med pressreleasen till skivan talade Anna Järvinen om förälskelse, sorg – och om att gå vilse. Någonstans där ska vi börja. När Anna Järvinen är ute och går i Stockholm.

För det här är grejen: hon kanske var vilse när hon skrev ”Man var bland molnen”, men nu, när skivan är klar, verkar det snarare som om hon hittat hem. Det finns en trygghet i hennes röst som värmer vem som helst.

Vi sitter i källartrappan i Nacka. Nu är det jag som dricker folköl.

– Nästan alla låtarna utspelar sig på olika gator, säger Anna Järvinen. Jag vet inte om det beror på att jag promenerar mycket, och att många av texterna kom till under promenader. När ångest eller depression kryper på hjälper det att hålla benen i gång.

Jag läste en gammal På stan-intervju med dig där du berättade att du hade snott en promenad av Ulf Lundell?
– Ja! Jag hade en period när jag verkligen slukade hans böcker. I ”Friheten” skriver han om ett promenadstråk, från Mariatorget ner till Hornstull, över Västerbron till Norr Mälarstrand och sen över Riddarholmen, genom Gamla stan och så hem. Sedan dess har jag gått den vägen väldigt ofta.

Att promenera i dag känns ofta så målmedvetet, vi är på väg till jobbet eller någonstans där vi kan konsumera eller ”uppleva” saker. Flanerandet som man inbillar sig att folk ägnade sig åt förr verkar inte riktigt finnas längre.
– En god vän är illa berörd av just det. Under en period var han riktigt låg, men vart han än gick kände han att det krävdes saker av honom. Att han skulle konsumera och agera på vissa sätt. Jag är rätt ointresserad av konsumtion. Jag är nog den där flanören. Andra världskriget är orsaken, tror jag.

Oj. Utveckla!
– När jag kom från Helsingfors till Stockholm som liten ville jag verkligen bli en slit och släng-människa, för det var alla andra. Det var något jag uppfattade som väldigt svenskt. I min familj var det inte så, och det berodde på kriget, att det fanns så lite att röra sig med i Finland då. Allt man hade använde man flera gånger, min mormor sydde säkert om sin brudklänning 20 gånger. Men nu är det ju inne att gå till skräddare och skomakare, att överge slit och släng-mentaliteten. Jag kan leva naturligt som jag tvingades leva förr!

Att du är född i Helsingfors, har det påverkat hur du tagit till dig Stockholm?
– Jag tror att jag har känt en spärr. Har jag rätt att bo på Södermalm, till exempel? Och även ett slags moraliskt tvång att tala finska med mina barn. Men jag fick så många frågor om Finland när jag släppte förra skivan att det nästan kändes löjligt. Då insåg jag att jag inte var finne längre, utan stockholmare.

Så det känns okej att kalla sig Söderbo nu? Du kan stå på Kvarnen och skrika om Bajen som alla andra?
– Ha ha. Ja, jag är definitivt Söderbo nu.

Du skilde dig förra året. Jag antar att det måste skett parallellt med att skivan spelades in?
– Det här är skitsvårt. Jag har inte pratat om det här tidigare och nu förstår jag vad folk menar med att ta hänsyn till sin familj i sådana här situationer. För mig är det som hjälper mest när man har ont att sätta sig ned och skriva en låt. Men jag vill inte fylla sångerna med mitt faktiska privatliv. Det blir socialporr om man går för detaljerat in på saker. Jag är mer ute efter att sammanfatta en känsla av var jag befinner mig.

– Jag har inte medvetet gjort en skiva om min livssituation. Visst, den handlar om att separera. Men också mycket om att bara allmänt stå upp för vad man vill vara, om känslan av att yttervärlden vill placera en någonstans, om frustration och förälskelse.

I pressmeddelandet skrev du bland annat om missbruk. Och i ”Boulevarden” sjunger du att ”Det här rummet är av stål och av speglar”. För mig känns det som en bild av en institution eller en fyllecell?
– Jo, jag har varit på sådana ställen. Inte för att jag själv blivit intagen, däremot har missbruk förekommit runt omkring mig när jag växte upp. Folk i min närhet har dött av missbruk och faktiskt mördat i dess namn. Under krisen som jag själv gått igenom har jag insett att det inte finns ett ”de” som missbrukar och ett ”vi” som inte gör det. Jag förstår anledningarna till varför man börjar missbruka bättre nu.

– Shit, alltså. Kanske handlar det om att jag upplever eufori när jag sjunger? Du hör ju hur det låter, man kan inte annat än må bra när man får spela med de här musikerna.

Anna Järvinen nickar ner mot källaren. Gustav Ejstes har just klinkat i gång en jazzig variation på The Carpenters ”We’ve only just begun” på sitt elpiano.

– Från det att vi träffades första gången, sommaren 2005, har Gustav förstått precis vad jag håller på med. Om jag visslar en melodi så vet han exakt hur den går rytmiskt, han har samma tankar om arrangemang. Och jag har förstås inspirerats av hans musik.

Du sa att du läst mycket Ulf Lundell, har han påverkat hur du skriver?
– Nej, jag är inte alls förtjust i hans musik, och för mig hör låttexter bara hemma i musiken. Men det finns andra jag lyssnat på lite extra, som Agnetha Fältskogs fantastiska soloskiva ”Elva kvinnor i ett hus”. Tillsammans med Kate Bush och Maria Callas är hon världens bästa sångerska.

Du sjunger ju på Olle Ljungströms nya skiva också. Det känns som om din nya skiva handlar om samma sak som han ägnat en halv karriär åt att sätta ord på – att befinna sig någonstans där man känner att man vill vara, men ändå inte få det att fungera?
– Ja, gud ja. Gud, vad fint. Den där platsen kan ju vara en stad, men också ett förhållande.

Men om du nu känner så, kan du då också känna att du skulle vilja lämna allt och bara dra? Olle Ljungström stack ju till, tja, Alingsås.
– Jag kan vara otroligt avundsjuk på folk som kan göra så. När jag gick igenom den här krisen upplevde jag egentligen riktig ångest för första gången. Det var ett jävligt konstigt fenomen. Det är svårt att ta till sig att någon är beroende av en och älskar en när man själv mår skitdåligt. Men jag kan inte bara dra. Jag har två barn att ta hand om.