It-girls – tjejer som har det

De är unga, ute väldigt mycket – och extremt inne. Jenny Damberg gör ett försök att sätta fingret på vad det är som gör en it-girl i Stockholm, 2010.

”Som hon Rebecca, hon som rakade av sig håret?”

Patrick, min frisör, tittar upp och in i spegeln.

Ja, hon är en av dem, en i det här lösa gänget av bloggare, klubbfixare och dj:er som jag – utan att vara säker på om de egentligen hänger ihop med mer än att de är tjejer, mellan 20 och 25 och syns mycket ute – försöker ringa in i en artikel om it-girls i Stockholm, säger jag.

När Rebecca Simonsson, nattklubbschef på Hell’s Kitchen, rakade sidorna i sitt långa blonda hår tidigare i vintras, så kom flera tjejer till salongen med bilder och bad om samma frisyr, berättar Patrick.

– Det händer liksom inte, inte att de kommer in med en bild på en svensk tjej på det sättet, säger han.

I början av februari arrangerar Rebecca Simonsson premiärfesten för TV3:s nätsatsning ”Glamourama” på Hell’s Kitchen. Serien kretsar kring Anna Hibbs, 24, och nu citerar jag den inledande speakerrösten: ”nattklubbschef på en av Stockholms främsta nattklubbar [White Room]”. Petra Tungården, 22: ”en hard working woman och redaktör för ett modemagasin”. Samt Michaela Forni, 20: ”moderedaktör [på Nöjesguiden] och dj på några av Stockholms hetaste klubbar” och deras dagar och nätter av jobb, shopping, sprit och killar i kvarteren mellan Sergels torg och Humlegården.

De tre hade hunnit göra sig namn redan som bloggande tonåringar, innan de hade tydliga yrken var de sådana som vakter pekar in, vimmelfotografer gör sig redo för, som folk och företag drar i.

Hur gick det till? Hur går det till?

”Förr i tiden var ’it-girl’ en synonym för ’cool brud som alla vill veta mer om’. Numera betyder det ’störig kändisbrud som ingen kan fly från”, skrev Fredrik Strage nyligen i en krönika i På stan.

Begreppet är halt. På senare år har det framför allt använts för att etikettera stenrika arvtagerskor, som systrarna Hilton och Kardashian. Alternativt barn inom kändisaristokratin som, utan att någon riktigt vet vad de gör, plötsligt gör en skabrös framfart över tabloidsidorna. Den kategorin saknas helt i Sverige.

En it-girl kan också vara någon med så stark utstrålning och egen stil att den tar henne från anonymt skejthäng till tidningsomslag; så som hände med hela nedre Manhattans 90-talsmusa Chloë Sevigny.

När gymnasisten Signe Siemsen år 2007 gick in i det bygge som skulle bli hipstertrikåbutiken American Apparel på Götgatan och på stående fot blev fotograferad för företaget, var det också av de där händelserna som bara händer den som har ”det”.

Siemsen och hennes gäng tillhör en ung generation av utelivsproffs. Är de tillräckligt bra på sin grej blir de upplockade för att blogga för tidningar som Nöjesguiden eller Rodeo eller för att driva klubb hos tunga aktörer som Stureplans- eller F12-gruppen.

De är de första att ha rätt tajts, rätt frisyr, och de har något som drar uppmärksamheten till sig.

Är det relevant att prata om vad det, det, är, nu?

– Det har varit blod på dj-båset, berättar Rebecca Scheja.

Det är fredag natt. Marie Laveaus nedervåning ångar av svett och rök som genomskärs av grundfärgskulörta ljuskäglor som pulserar i takt med den fläskiga house som pumpar ur högtalarna.

Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick trängs bland kompisar, cd-skivor och ölflaskor i dj-båset. Det är Dödskul, deras månadsklubb här, och det är kul.

Under eftermiddagen spelade de på invigningen för ett nytt klätterland (Fitzpatrick är gammal tävlingsklättrare). Nu klättrar de på dj-båset här i källaren, det är för lågt i tak för att det ska gå att dansa upprätt på det. Fiona Fitzpatrick pekar nöjt på de lårhöga läderstövlar som de båda har på sig, och som ändamålsenligt skyddar knäna från skavsår.

Rebeccas pappa är Staffan Scheja, världsberömd pianist, Fionas far är syntmusikern Greg Fitzpatrick. Som barn var det vardag att bli meddragen på fest, till studior, i kreativa sammanhang där ”det aldrig fanns barn- och vuxenbord”, berättar de. Så när de träffades och började gå ut tillsammans i sena tonåren var det naturligt för dem att ta för sig, av allt. Alla – unga, äldre – var möjliga kontakter.

”Rebecca och Fiona” blev snabbt ett begrepp.

Sin första klubb döpte de till Det, en drift med alla (mest ”housegubbar i 30-årsåldern”) som kallade dem för it-girls. På samma spår har de stämplat sin gemensamma blogg med ett ironiskt ”Sthlm it-girl association”.

Det visar sig att även deras föräldrar har noterat duons genomslagskraft.

– Mamma skämtade någon gång om att vi är motsvarigheten till Nicole Richie och Paris Hilton. Det är ju kul just för att det är så stora skillnader mellan USA och Sverige – att om man översätter vilka de är hit så blir det vi, säger Fiona Fitzpatrick över en frukosttallrik på kvartersfiket i Horns­tull, där de delar en etta.

Hon fortsätter:

– Att vi skulle bli en duo på det här sättet var inget vi tänkte. Men så fort vi blev kompisar började det hända saker. Det var folk som ville göra grejer, boka möten – det fanns ett väldigt stort utrymme att ta där, det var som att det behövdes två unga tjejer som tog för sig och syntes.

– Det sprang före oss, vi har alltid fått springa i kapp. Det andra får vi kämpa för, tv- och musikprojekt, det har vi fått frågor om från början, säger Rebecca Scheja.

Som dj:er har de två gått från att, enligt egen utsago, vara ”helt sjukt dåliga” på att spela skivor till att turnera, spela i genomsnitt tre gånger i veckan och lägga all övrig tid på att producera housemusik. Det finns en treårsplan, säger Rebecca Scheja.

– Då är vi antingen för slitna, eller på toppen, och känner att vi inte kan tillföra mer.

Självrannsakan: Varför skriver jag inte den här artikeln om it-boys? De finns, ofta i de här tjejernas närhet; de är deras pojkvänner, kompisar, kolleger, ett lika löst gäng av klubbfixare, klubbredaktörer, dj:er, producenter, unga aspirerande skådespelare och mediepersonligheter. Och för den delen: De bloggar de också. Jag kunde väl lika gärna klumpat ihop dem? Det hade åtminstone varit något lite nyare än att behandla ”tjejer” som en homogen grupp.

De bästa svar jag kommer på är dåliga undanflykter, samt direkt nedslående: Därför att it-girls är ett mer inarbetat, omtalat begrepp. Därför att det är mer uppseendeväckande att tjejer tar för sig och syns.

När journalisten Ebba von Sydow började på Expressen Fredag 2003 etablerade hon den shoppingbetonade, personifierade modebevakning som är standard i dag. Hon bloggade, och importerade också på egen hand den unga kändisgeneration där Paris Hilton, Nicole Richie och de då 16-åriga systrarna Mary Kate och Ashley Olsen – it-girls med it-väskor, it-glasögon, it-hundar – var i ständig paparazzo­fokus.

– Paris Hilton och hennes vänner var riktiga it-girls. De skapade en karriär på att synas, festa och visa upp en oåtkomlig livsstil. Det provocerade att de syntes och hördes så mycket. Och vad som var ännu mer provocerande var att de här tjejerna tjänade mycket pengar på att ha mycket pengar, säger Ebba von Sydow.

– Jag lyfte inte fram Hilton som korkad, utan som en affärskvinna, jag tyckte att hon gjorde detta på ett smart sätt. Det visade sig stämma, hon har skapat ett imperium kring sitt eget varumärke. Det handlar om att våga bygga ett personligt varumärke, som jag gjorde när det gällde mig själv under samma period. Men det är ju något som anses fult inom journalistiken.

Steget från Paris Hilton till Ebba von Sydow och vidare till 16-åriga bloggare i Nacka är långt. Men i att veta att bygga och utveckla sitt varumärke finns en gemensam nämnare.

Alla framgångsrika varumärken svarar mot en efterfrågan. Bloggarna som skriver om sig själva och sin konsumtion förkroppsligar vad som händer här, just nu, resonerar Ebba von Sydow. Hon får medhåll av Katarina Rosengren Falk, genusvetare och idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Kvinnor fångar i högre utsträckning än män ”zeitgeisten” genom hur de klär sig, konsumerar och agerar. Det blir så eftersom manlighet är normen, och därmed varierar mindre över tid (precis som manligt mode är en fråga om ”stil”, kvinnligt om ”trender”).

– När man talar om it-girls är det just kopplingen till vad man under den speciella tidsperioden uppfattar som förfining, som blir status, som är avgörande. Det är också tydligt att om man ska bli stilikon så gäller det att förhålla sig till den rådande sexualmoralen. Det finns ett absolut samband mellan manifesterad sexualitet och låg status och vad som uppfattas som sensualitet och hög status, säger Katarina Rosengren Falk.

Det är alltså frågan om att röra sig rätt inom samma gamla snäva ramar egentligen?
– Inte bara. I detta att det personliga blir offentligt finns ändå ett handlingsutrymme för feminiteten. På ett personligt plan kan jag bli provocerad av vad som står och händer i bloggar och dokusåpor. Men vad det för med sig i ett större perspektiv är att kvinnoliv, som har varit privatliv, blir offentligt. Där finns en spännande potential.

Quetzala Blanco är nöjeschef på sajten Nyheter 24. Hon hanterar dagligen ett flöde av svenska och utländska kändisar. It-girls för henne är amerikanska tv-kändisar som Kim Kardashian och Heidi Montag (känd bland annat för att ha genomgått tio skönhetsoperationer på en och samma dag). Kort sagt någon som är ”snygg, sexig, stenrik och kanske klär sig bra”.

”Glamourama”-gänget och andra Stockholmsexempel faller bort.

– De jobbar hårt, bloggar hårt, det är slarvigt att kalla dem it-girls. Hellre en modebloggmaffia, om man måste säga något, säger Quetzala Blanco.

Men om man pratar om ”it” som i ”det” i vidare bemärkelse, har det någon ­bäring? Vad är det att ha ”det”?
– Ja, det där handlar om trender och det är kortvarigt. Tjejerna i ”Glamourama” har det, och det är detta: ”Allt jag gör är rätt, alla jag hälsar på är rätt, jag äter alltid min brunch på Riche, jag väntar inte i en kö mer än två minuter – jag väntar inte längre än så på något i hela mitt liv.”

– Det är något man utstrålar. Det är som en egen djurart. Det håller i max ett halvår, sedan har man tröttnat på det, eller avancerat så många steg upp att inget har någon laddning längre. Och då blir det inte roligt att följa dem heller.

Det är måndag på Södermalm, stan är tanter och tragik, och jag skriver det här i tidningen: Allt är grått. Glamouren lyser med sin frånvaro även när Michaela Forni kommer till Rivals lunchstimmiga kafé, direkt från läkaren med konstaterad halsfluss (”jag hostade blod i helgen”).

”Glamourama”-partnern och bästa vännen Petra Tungården kommer där­emot från blixtar och ombyten, en omslags­fotografering för tidningen Bubble­room, där hon är chefredaktör.

– Det är så kul att det heter ”Glamourama”, utbrister hon.

– Vi är ju inte så glassiga direkt.

– Men på ett sätt är vi ju det, invänder Michaela Forni.

– Vi går ut jämt, fast vi har noll på kontot. Det spelar ingen roll om vi har det eller flera tusen – vi dricker alltid champagne, vi åker alltid taxi, vi går på minst fem premiärer, events, fester i veckan. Men sedan sitter vi hemma och äter nudlar.

Hur går det till att dricka champagne när man har noll på kontot?
– Jobbar man med events, med klubb, så är det inga problem. Det är inte som att vi går dit och ställer oss och väntar på att bli bjudna, det är bara aldrig några problem, säger Michaela Forni.

Hon fortsätter:

– Men vi har aldrig försökt framställa oss själva som perfekta, som att vi aldrig behöver städa eller aldrig har mens. Jag hatar mig själv för att jag har gjort så här och så här, kan vi skriva.

Varken hon eller Petra Tungården har ärvt ”Glamourama”-livsstilen. De har bloggat sig till den.

Pappa Forni reparerar truckar, mamma arbetar på kontor. Petra ”har bara läkare i släkten”. 15 respektive 16 år gamla började de båda före detta basketlagkompisarna i Nacka att skriva.

Det lossnade snabbt: fester, mingel, kontakter, jobb.
Sex år senare är deras liv tv-underhållning. Och oavbrutet arbete.

– Folk tror att vi glassar, men vi är aldrig lediga. Vi kan stå på ett dansgolv på Stureplan – det är också arbete, säger Forni.

– Jag känner mig äldre, jag började när jag var så ung.

I det avsnitt av ”Glamourama” som lades upp på nätet i måndags tittar Michaela Forni igenom prover på en serie skor som hon har designat. Nu är de försenade. Ska hon vänta? Ja, slår hon efter övervägande fast. Hon måste kunna stå för designen, eftersom skorna på sätt och vis är en förlängning av henne själv, en del av hennes varumärke. Men det gäller också att handla snabbt, konstaterar hon salt.

– Tänk om de kommer hösten 2011 – då kanske jag är avdankad, haha. Jag måste passa på!