Hur lever livet på krogen efter klockan tre?

Vad händer om den nya alkohollagen klubbas och ingen får ha öppet efter tre? Vad går vi miste om? På stans Jenny Damberg gick ut i natten.

Jag sitter i en loungefåtölj i en av Hötorgsskraporna. Klockan är kvart i fem på morgonen. Framför mig rafsar servitören ihop en duk. I krukväxterna skrotar tomma öl- och ciderflaskor. De omgärdande butikfasaderna och kontorsfönstren är hjälpligt skylda med lakan, i sin tur projicerade med sprit­logotyper.

Det är 15 minuter kvar av en vad som har varit en av de längsta veckorna i mitt liv; definitivt den nattligaste. Mina skulderblad har vikts in i ryggen. Min hy har eroderat, vissa kärl exploderat. Mitt krulliga hår har raknat.

De senaste sex dagarna har jag gått ut varje kväll, eller natt, mellan minst klockan tre och fem, för att försöka få en känsla för vad som skulle försvinna om en ny alkohollag klubbas, och en sista stängningstid sätts till klockan tre.

Jag har försökt vär­ma mig på Max, men industribelysningen läcker ingen värme över plastborden, jag fryser, jag har en helg i Berlin och en flyttstädning i kroppen och är redan helt slut. Det har jag inget för, jag ska till The Lab, Stureplansgruppens betongbunker (inredningen består av en väggfast bänk och en bardisk) och det enda varje dag-öppna femstället med dansgolv.

– Och hur var det här? frågar vakten. Hur mycket har du druckit i kväll?

– Två glas vin, svarar jag. För flera timmar sedan.

Det spelar ingen roll. Frågan betyder egentligen ”Jag vet inte vem du är och jag vill helst inte ha dig här”; först efter att jag har lytt hans uppmaning och skamvandrat för en kaffe på 7-Eleven lyfter han på repet.

Så här dags är det lika många (sju) vakter som gäster på plats. Sedan slänt­rar de in, så gott som alla från andra krogar, här på en sen afterwork. Barchefen Micke pekar:

”De kommer från Pub Anchor, han är med i Kavli-reklamen, de kommer från Vickans (Victoria i Kungsträdgården), de där är från East.”

Alex Falk, artist på Wallmans i Helsingborg, är uppe och ute med jobbet. Förr var det no-no – bråkigt och struligt – att gå till The Lab som bög, säger han, men sedan några år är det det enda stället han hänger på när han är här. Han och hans gäng dansar som de show­artister de är.
Det är då det slår mig: Alla är här. För en gångs skull är de faktiskt det. Just nu, klockan fyra måndag natt, är Stockholms klubbliv inte större än det här rummet. Det är det här rummet.

I Stockholm infördes femtillstånd på försök 1993. Ett tungt vägande skäl var att få bukt med svartklubbarna. Då fanns 28 femtillstånd, i dag är de hälften så många.

De främsta argumenten för sen servering (företrädesvis från borgerliga politiker och krogbranschen) är:

• Serveringstider är en fråga för kommunerna, inte riksdagen.
• Utan femtillstånd flyttar supandet hem och till svartklubbar, utom samhällets kontroll.
• Staten ska inte lägga sig i hur vuxna människor dricker.
• Stockholm måste kunna fungera som en internationell storstad.

Motsvarande argument (företrädesvis från polisen och Folkhälsoinstitutet) för snävare serveringstider:

• Ju senare folk dricker, desto mer våld följer i alkoholens spår.
• Andra ställen känner sig tvingade att dra ut på öppettiderna för att inte tappa gäster till femställena – en negativ spiral.
• Sena öppettider bidrar till myten om det coola nattlivet, vilket leder ungdomen i fördärvet.

Taxikön utanför Casino Cosmopol är den längsta i city. 03.05 tisdag natt står här ett trettiotal bilar. Inte att undra på: chauffören jag åker med berättar att han nyligen kört en man som vunnit 60 000, och gav 900 kronor i dricks. Också i fråga om öppettider har kasinot en särställning på nöjeskartan. De har öppet varje dag, året om, till klockan fem.

Stämningen påminner om en uppstramad kryssning. Reklam för folkliga arrangemang (afternoon tea-buffé, vickningsbuffé) som ska tvätta bort stämpeln av pengningtvättställe för krogmaffian finns överallt. Men alla samtal förs i dämpad ton. Det går inte mer än två besökare på en vakt.

Det är glest, bara enstaka maskiner rasslar och spelar trudelutter som, med finessen hos förra generationens mobiltelefoner, signalerar spel. Jag väljer ”Shocking headlines”, det känns lämpligt, och gör av med 20 kronor medan mannen bredvid matar maskinen ”Betty the Yetti”, där snömannens hustru är tecknad i förhistorisk bikini, med tusenlapp på tusenlapp. Jag försöker inte ens låta bli att stirra.

– Onsdagar är Stockholms sämsta dag. Fast bättre än alla andra som inte är fredag eller lördag, säger Robert Hållstrand.

Han äger och driver bland annat trestället Rose och femstället Village vid Norrmalmstorg.

– Problemet med onsdagar är att det bara är 20–23-åringar ute. Det är mot min vilja som jag har dem. Jag jobbar mest med folk som är 25 och äldre annars. De har mer pengar, och de förtär alkohol på ett helt annat sätt, mer sofistikerat.

Men varför har du öppet, om det är mot din vilja?
– Jag har ändå bra omsättning.

Det småregnar. Klockan är kvart över tre. Insläppet till Village är stängt för kvällen.

– Men det är ju långtifrån fullt, invänder jag.

– Nej, det är inte problemet, men vi har mycket problem så här dags, säger vakten.

Jag får till slut smita förbi. Robert Hållstrand har tagit fasta på onsdagarnas predikament och anställt sin lillebror Douglas, 18, för att dra folk. Det är mycket riktigt rätt ungt. Men det dominerande intrycket är en nattklubb för folk som gillar att visa att de gör av med pengar, oavsett ålder. Ölen kostar 62 kronor flaskan. På borden står halvtomma rosékaraffer och rester av drinkpaket. En vältränad dj pumpar vältrimmade hittar för det glesa dansgolvet. Gillar man aktuell reklamradio är det omöjligt att inte ryckas med.

En vakt avbryter ett grovhångel i en nedsläckt vrå.
Kvällen ebbar snabbt ut. Kl 04.35 har de sista gästerna droppat av.

Roger Jansson är samordnare för ”Operation Krogsanering” på Citypolisen i Stockholm. I utredningen om en ny alkohollag är polisen en av de starkaste rösterna för snävare öppettider.

– Mitt arbete går ut på att minimera våldsproblematiken. Och där är kopplingen otroligt tydlig mellan sena tider och våldsbrott. De inträffar klockan ett, två, peakar vid tre. Rån- och våldtäktsoffer kommer ofta från sena serveringsställen, inte från 01-ställen.

Roger Jansson pratar om en ”sockerbitseffekt”. Vet man att femställena finns lockar de. Fanns de inte skulle de allra flesta inte tänka så mycket mer på det. Eventuella svartklubbar vore lättare att bekämpa än de problem som följer på de sena öppettiderna.

Men femställena har blivit mycket bättre på att stävja fylla och bråk de senaste åren, påpekar han.

– Hårdrar man det blev man för tio år sedan serverad om man fick upp pengarna ur byxfickan. Så är det inte alls längre. Det har gått så långt som att en del krögare säger att Stockholm är torrlagt.

Arbetslösheten är låg i Stockholm, omkring två procent, och det är dyrt att gå ut. Just nu – jag kämpar med begäret att somna med tangentbordet som kudde och har precis tiggt förskott på lönen eftersom de sena nätterna helt dränerat min plånbok – känns det som fullt tillräckliga förklaringar till att trycket på femställena inte är hög­re mitt i veckan.

Jag dricker te till lunchomeletten eftersom jag fryser så.
Det är fjärde dagen av sex. Kl 02.27 vaknar jag med dregel i båda mungiporna.

Rebecca Simonsson huttrar trots polartäckjacka. Hon är 24 år och nattklubbschef på Hell’s Kitchen i Sturecompagniethuset sedan drygt en vecka. Uppdraget är att dra en ”blandad” publik. Förutom att koppla på sitt kontaktnät har hon bestämt att housemixarna ryker, det blir hittar rakt av.

– Tjejer älskar hits. Och kommer tjejerna, då kommer alla andra också, säger Rebecca Simonsson.

Bakom henne hänger ett foto av henne själv. Där styckar hon en pumpa. På ett annat klafsar hon i prinsesstårta. Allt som allt porträtteras de sju dödssynderna; temat för en fest i veckan under hösten.

När man är nykter i en bar så här dags uppfattar man saker man annars inte hör.

– Killen där borta, i skjorta – dyngrak, säger bartendern till en vakt, som genast eskorterar honom ut.

Vid fem kommer en turist fram: ”Is Stockholm closed?”

– Yes, Stockholm is closed, svarar Rebecca.

– Fem är lagom, säger hon. Längre än så orkar inte folk vara ute.

Jonas Aleman har jobbat som dörrvakt på Stockholmskrogar i knappt tio år. Nu är han på ett tvåställe, men tidigare stod han i dörren på Spy Bar med arbetstid 22–06, ­ibland, om något hänt, ännu senare, onsdag till lördag.

– Hur jobbigt det är att stå där beror på ansvarsområde. Att vara den som väljer och släpper in, det vi kallar att fronta, är väldigt jobbigt. Våldsaspekten är ständigt närvarande i och med att folk är berusade.

Hur ser det ut när du står till klockan två i stället?
– Det skiljer sig något enormt. Det handlar mycket mer om att ge service än att hålla ordning och vara något slags farsa: ”Nu har du druckit för mycket, ställ tillbaka brandsläckaren, nej, dra inte upp det där i näsan, nu ringer vi polisen.”

Partybåten Patricia, fast förankrad vid Stadsgårdskajen, är Södermalms enda femställe. Vid landgången hänger laminerade A4-ark om prispressad hummermeny och att vårdad klädsel gäller fredag och lördag.

Vi får givetvis en uppsträckning i entrén: ”Och hur var det här då?”

På söndagar (men bara till klockan 03) har Patricia gayklubb. Annars är ambitionen att ha något för precis alla: ”Gillar du rock, pop, party, disco, schlager eller covermusik? Då har du kommit rätt!!” som det står på hemsidan, med det givna resultatet att den enda gemensamma nämnaren blir fylla.

Bartendrarna har bandanas med Jägermeistertryck runt pannan. Under de tre mansstora piratfigurerna på dansgolvet delas det ut cerise plastbrandhjälmar och hula-hulahalsband. På scen spelar ett coverband Ebba Gröns ”800 grader”.

Jag köper en Long Island ice tea, dricker snabbt och tänker: Detta är utjämningspolitik. Att det här koncentratet av klassisk svensk drängfylla, ett koncentrat av skidresor, bussresor och kryssningar, finns här, mitt i city, är lika grundläggande rättvist som att utlokalisera statliga verk till glesbygdslän.

I kajutan hånglar ett par. Eller så har de somnat över varandra, det är svårt att avgöra.

Grodan Sergel. Svea­vägen rusar förbi bakom ryggen på oss i pekkön, regnet strilar, det gör inget, jag har lärt mig och kommer med ullen från ett halvt får lindad runt halsen, dessutom uppspelt; det har skrivits om Grodan att de sedan nyöppningen för ett par veckor sedan har en saxofonist för att bättra på dansgolvet och massörer på toaletten. Är det något jag kan behöva är det massage.

Tjejen bredvid mig har linne och kjol. Hon hittar inte sin legitimation. Här? Nej, det var ett kontokort i behån. Den visar sig till sist ligga i jackan. Vi vinkas in. Hon, liksom en annan yngre kille, kommer från indieklubben Ace. ”Är det något som är bra stänger det vid tre. Vill man ha mer får man gå till såna här ställen”, säger han uppgivet med en blick över galleriagången. Är det där garderoben? Nej. Det är Björn Borg-butiken. Saxofonisten syns inte till, han visar sig spela bara på fredagar. Inte massörerna heller. De ”fick inte plats”.

Men så kommer det en tjej som är överlycklig. ”Det är nice här!” säger hon. De spelar bra musik, hon har varit här sedan elva, alla är här, precis rätt folk.

Vilka?
– Folk från Huddinge.

Och då är det ju bra. Då spelar det ingen roll var man är, tänker jag, när man har sitt gäng. Jag tänker det lätt sentimentalt, för själv träffar jag ingen jag känner.
Trekvart senare börjar personal plocka ihop. Efter en timme sopas golvet.

Jag tar en taxi hem. Jag sover till två nästa dag.

Läs mer: Bildspecial om nattmaten på nattklubbarna!