Fejkstämplar, ful-osning och festkupper

Galasäsongen har börjat och dörrvakterna är beredda på att skilja stjärnorna från pöbeln. Därmed är det också högtidsstund för alla som gjort det till en sport att komma in objudna.

I kväll är det dags årets Grammisgala på Münchenbryggeriet i Stockholm. Det är startskottet för galasäsongen då Grammisar, Guldbaggar, Rockbjörnar och annat ska delas ut på förmodat stjärnglansiga och exklusiva tillställningar. Men genom historien har det alltid funnits folk som vägrat acceptera att bara några få har tillgång till de här evenemangen. Den ädla konsten att planka in på fest har anor som sträcker sig långt tillbaka – och de bästa och mest vågade plankarna har också mötts av beundran och avundsjuka från mer laglydiga medborgare.

Extravagant festplankande hamnade i rampljuset i höstas då USA:s president Barack Obama höll en statsmiddag för Indiens premiärminister. Bland gästerna fanns bland annat en rad näringslivstoppar och tunga politiska namn. Där fanns också Tareq och Michaele Salahi, ett par som inte alls var bjudna men som under oklara omständigheter lyckades ta sig igenom hela Vita husets säkerhetsapparat och komma in på middagen. Innan middagen serverats försvann sedan paret Salahi spårlöst, men senare på kvällen la de upp bilder på sin Facebook-profil där de bland annat poserar tillsammans med vicepresident Joe Biden. Efterspelet blev pinsamt för den amerikanska regeringen, som nu försöker utreda hur man kunde lura sig förbi hela Secret service med hjälp av bara en sarong och ett självsäkert leende.

Alla var inte lika upprörda över plankarna som Obama var. Justine McCarthy på pr-byrån Simply Chic säger till New York Post att plankare är ett kvitto på att byrån lyckats: ”När jag ser de här människorna som har blivit kända som professionella festplankare så vet jag att vi gjort ett bra jobb med att sprida ryktet om var den hetaste festen är.”
I Stockholm är fenomenet något mindre frekvent än i New York, där pr-byråerna tvingas hålla sig med bildbanker på de mest kända plankarna. Johan Petré driver Petré Event och anordnar biopremiärer, bokreleasefester och andra evenemang i framför allt Stockholmsområdet. Den vanligaste sorten av plankning han råkar ut för är att folk som inte är inbjudna anmäler om sin ankomst. Metoden är så vanlig att den fått ett eget namn: att ful-osa.

– Visst händer det att folk ful-osar. Vi brukar oftast kontakta personen och fråga hur de fått inbjudan, man måste dubbelkolla så att de faktiskt inte blivit inbjudna på något annat sätt, säger Johan Petré.

– Det är klart att det är kul att folk vill gå på fest. Men vi har hela tiden en kund som vi jobbar mot, om vi till exempel anordnar en biopremiär för tjejer så är det olyckligt om det kommer en kille dit. Sen är det kul att få i gång ett snack kring ett evenemang. Vi anordnade en premiär med Vince Vaughn och Malin Åkerman i höstas och då var det ett jätte­tryck, många ville gå på efterfesten på Sturecompagniet för att få komma nära Hollywoodstjärnorna. Vårt problem är att det snabbt blir fullt på våra evenemang, då har vi inte plats för de objudna gästerna.

Nicholas Allen har skrivit boken ”The Complete Guide to Gatecrashing”, som sammanfattar hans egen hobby att smyga ut i London och försöka ta sig in på så många stängda evenemang som möjligt. I dag jämför han sitt intresse med alkoholism, han kan inte sluta jaga kicken att lyckas komma in. Ful-osarna tar Groucho Marx klassiska citat ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar” till nästa nivå, Nicholas Allen hävdar själv att han av princip aldrig går på fester han är bjuden på. Det är en nyck han delar med en lång rad människor, varav en del också blivit så omtalade att de till slut tvingats stå ut med att bli bjudna på fester.

Förutom spänningsjakten drivs en del plankare av en större filosofisk agenda. Kid Protocol är Alex Mamlets plankande alter ego. Tillsammans med kollegan Amir Bar-Lev har han plankat in och filmat hundratals fester, oftast på olika filmfestivaler. Till den amerikans­ka tidskriften Wired säger Bar-Lev att det inte handlar om att få gratis skumpa och snittar: ”Vi försöker rasera hela idén med vip, med gästlistor. Allt det där förstör bara filmvärlden.”

Men det finns fler och tidigare exempel på proffsplankare som använt sina färdigheter för att bekämpa orättvisor. En av det tidiga 1900-talets mest omtalade plankare var Pinky Ginsberg. När han bodde i Hamburg på 1930-talet blev han så upprörd över hur barerna började sätta upp skyltar med texten ”Inga judar tillåtna” på alla dörrar att han, som själv hade judiskt påbrå, tvångsmässigt tog sig in på alla barer inom åtta kvarter från hans hem.

I en artikel i tidskriften The New Yorker förklarar pr-kvinnan Nadina Johnson att det finns två sorters plankare: ”Insiders” är de som känner att de borde blivit inbjudna för att alla deras vänner blev det, ”outsiders” är de som verkligen blir glada för att komma in, ”det är som eldorado”, säger Johnson. Malin Wiktorsson på Petré Event delar också upp plankarna i två kategorier:

– De som plankar in på Nobelmiddagen eller till Obama är sådana som vill se om det går. Det är en prestigegrej för dem. Men vi råkar mest ut för den andra kategorin, de som känner att de måste komma in på en fest för att de vill höra till en viss krets. Med alla dokusåpor och andra tv-program har det kommit fram mycket folk som har en känd profil ett kort tag, och de försöker komma in på evenemangen även efter att deras tid varit.

Deltagare i ”Villa Medusa” anno 2002 behöver alltså icke göra sig besvär. Men idén att bara man kommer in i rätt sammanhang så kommer man till slut att tillhöra den går kanske igen även hos de mest spektakulära plankarna. För det Obama-plankande paret Salahi har historien nu nått sin logiska slutdestination. I morgon, skriver Associated Press, kommer paret att närvara på en fest på Las Vegas-klubben Pure. För besväret får de betald flygresa, boende, middag samt en okänd summa pengar. Och den här gången är de garanterade en plats på gästlistan.

Läs mer:
Arbetsmetoder: Så gör plankarna för att ta sig in
Minnesvärda plankare – från Nobel till Troja