Veckans lantis: Ruben Östlund

Med sin andra långfilm, den unisont hyllade ”De ofrivilliga”, har regissören Ruben Östlund på allvar presenterat sig för filmpubliken. Vi bad honom berätta om sin relation till Stockholm, och fick en lustig rånhistoria på köpet.

Var och hur bor du nu?
- Jag bor i Linnéstan i Göteborg, på somrarna en del i mitt barndomshem på Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Känner du att du har hittat hem?
- Ja, jag trivs väldigt bra.

Varför har du valt att inte bo i Stockholm?
- Jag ser det nog inte som ett aktivt val. Jag bor i Göteborg för att mina barn, min familj och de flesta av mina vänner bor här. Många av de som har gått på Filmhögskolan i Göteborg bor också kvar och vi har väldigt roligt när vi jobbar tillsammans.

Har du testat på det någon gång?
- Nej.

När du hör ordet Stockholm, vad är det första du tänker på?
- X2000, tror jag. Att ta tåget till Stockholm, jag gör ju det någon gång i månaden och har gjort det sedan jag slutade filmhögskolan i Göteborg 2001. Det blir så när man jobbar med film och nu för tiden blir det ännu mer.

Du är uppvuxen på västkusten. Hur gick snacket om Stockholm där när du var ung?
- Jag bodde på Styrsö i Göteborgs skärgård så snacket gick om Göteborg. Stockholm pratade vi inte om, men för mig var det där farfar och kungen bodde. När jag blev lite äldre kom Stockholm in i bilden och jag kommer ihåg hur min storebror en gång sa att Stockholm är mycket vackrare än Göteborg. Jag var nästan lite chockad över hur han kunde svika Göteborg på det sättet samtidigt som jag ju visste att han hade rätt. Jag lärde mig tidigt av honom att lokalpatriotism är ganska korkat.

Minns du första gången du var i Stockholm?
- Ja, det var med min pappa. Vi var och hälsade på min farfar på Lidingö. Jag har något vagt minne av en vaktparad vid slottet och att jag hade förstoppning för att jag inte fick långfilen som jag alltid åt till frukost hemma.

I inledningen av din film ”De ofrivilliga” åker man bil genom Södermalm. Hur kommer det sig?
- Det är bilden av att vi åker obönhörligt mot rött ljus som jag är intresserad av. Att det utspelar sig på Södermalm beror på att fotografen Marius Dybwad Brandrud ville ha mer trafik och köer i bilden än vad han kunde få i Göteborg. Han monterade kameran i en brandbil som finns på brandstationen bakom Katarina kyrka. Varje gång det blev uttryckning fick han dra på sig brandsoldatkläderna och hoppa in i brandbilen. Han bodde på brandstationen i tre veckor innan han var helt nöjd med bilden.

”De ofrivilliga” utspelar sig annars mest i mindre orter. Är det ett medvetet eller omedvetet val?
- Jag är ju uppvuxen på en mindre ort och flyttade till Göteborg först när jag var runt 20. Det är nog därför som skolan som är med i filmen är en liten skola osv. Jag hämtar många av mina referenser därifrån helt enkelt. Min kommande film Play kommer däremot att utspela sig i en Europeisk storstadsmiljö.

”De ofrivilliga” handlar om grupptryck och gruppdynamik. Har du själv upplevt några obehagliga ”gruppsituationer” typiska för en storstad?
- Jag kommer ihåg när jag var på ishockey på Scandinavium, Frölunda mötte Södertälje. Södertäljefansen var aspackade och gjorde Hitlerhälsning under nationalsången. Efter matchen puttade de omkull min kompis som var inne i stan ensam för första gången. Han var 12 år.

Hade dina filmer varit annorlunda om du vuxit upp i Stockholm tror du?
- Ja, det tror jag. Det hade varit mycket i mitt liv som hade varit annorlunda då.

Är det ”dumt” rent karriärsmässigt att inte bo i Stockholm?
- Jobbar man med långfilm så måste man vara väldigt drivande själv så det spelar egentligen ingen roll. Men en klasskompis från Filmhögskolan, som bor i Stockholm nu, säger att i Göteborg finns kreativiteten, i Stockholm karriären. Kanske finns det en liten skillnad i attityden eftersom de ekonomiska resurserna är längre bort från Göteborg. Vi sätter igång och gör medan man i Stockholm kan gå upp på filminstitutet och fråga om lov.

Vad är den största skillnaden mellan orten där du bor och Stockholm i allmänhet?
- Jag tycker egentligen inte att skillnaden är så stor. Göteborg är fulare och lite mer sömnigt på vardagskvällarna. Hamn, industri och svartklubbar, allt sånt som är bra för kreativiteten.

Vad borde stockholmare lära sig av folket där du bor, och vice versa?
- Göteborgsvänstern m.fl. kan vara så barnsligt aviga mot Stockholm, de borde släppa lite på sin arbetarromantik och blir mer Östermalm. Fast å andra sidan så är den gnälligaste människan jag mött ur-stockholmare och söderbo. Han kallades för Murar-Martin och jag träffade honom i alperna när jag höll på med skidfilm.

Hur brukar du bo när du är i stan?
- Nu för tiden bor jag hos min flickvän på Skånegatan, Södermalm. Innan vi var ihop bodde jag alltid på Arthotel på Östermalm. Jag gillar verkligen Östermalm.

Vad missar du absolut inte när du är i Stockholm?
- Jag tycker det är väldigt roligt att träffa Kalle Boman och Roy Andersson. Vi brukar ses i hotell-lobbyn på Mornington Hotel, Östermalm.

Bästa Stockholmsupplevelsen?
- Det var när jag och Erik Hemmendorff (producent på Plattform Produktion och medförfattare till "De ofrivilliga") såg ett helt absurt och komiskt rånförsök mot NK-huset. Rånarna, som kom på moped, började hela rånet med att rusa in i fel entré, den på hörnet. De rusar förvirrat ut på gatan igen, lägger tillbaks pistolerna i sadelluckan och puttrar upp med sin slöa EU-moppe längs trottoaren till huvudentrén. Erik tycker att vi skall ringa polisen, men det tycker inte jag!? Rånarna parkerar EU-moppen bara någon meter ifrån en pensionär som förvånat står och iakttar dem. Strax efter att de sprungit in på NK hör vi hur de avfyrar flera skott inne i butiken. Pensionären går då lite försiktigt fram och lägger EU-moppen ned på marken, sedan går han tillbaks och ställer sig på sin plats. En bit bort står en nyfiken turist och slickar på en mjukglass, någon pratar i mobil. Ingen flyr i panik eller verkar ens bli rädd. Erik undrar om vi verkligen inte skall ringa polisen, men jag tycker fortfarande det är en dålig idé. ”Det gör någon annan" är min logik. Efter en stund kommer en av rånarna ut på gatan igen och ser EU-moppen som ligger på trottoaren. Han vänder sig om och får syn på pensionären, riktar pistolen mot honom och skjuter. Pensionären blir då lite rädd och går och ställer sig i skydd bakom stenpelaren i entrén. Men han måste bara kika fram mot rånaren som då skjuter ett nytt skott mot honom. Pensionären drar undan huvudet, står stilla tätt mot pelaren men kan bara inte låta bli att titta mot rånaren en gång till. Pang! Som tur är missar rånaren hela tiden (eller så hade de lösa skott). Till slut kommer rånare nr två utrusandes. Han hoppar i farten upp på det genialiska flyktfordonet. De hinner rulla två trötta meter innan de fastnar i ett cykelställ och strax därefter kommer två vakter utrusandes ur NK.

Värsta Stockholmsupplevelsen?
- Ärligt talat kan jag faktiskt inte komma på någon…

Vad längtar du hem till som du inte finner här?
- Mina barn är oftast inte med i Stockholm, de brukar jag alltid längta efter. Mina barn och mitt kontor.

Finns det något som är unikt för Stockholm, som du saknar där hemma?
- Runmarö tycker jag väldigt mycket om.

Hur upplever du den typiska stockholmaren?
- Som självsäker, snäll och modeintresserad.

Vem personifierar stockholmaren för dig?
- Stig Larsson.

Vad har du för känsla i magen när ditt tåg rullar in på Stockholm central?
- Glädje blandat med nervositet.