Filmrecenson: ”G.I. Joe. The Rise of Cobra”

Under 70-talet var G.I. Joe en muskulös krigande Barbiedocka som pojkar kunde leka med till de blev stora nog att hantera egna vapen. I dag har dockan blivit film och G. I. Joe benämningen på ett helt förband handplockade internationella elitsoldater: The G.I. Joes. Truppen håller till i en underjordisk bas mitt ut i Sahara. Anläggningen får allt liknande vi sett i ”James Bond”- och ”Mission Impossible”-filmer att blekna. Under sanden finns träningshav, superflygplan och fantastisk utrustning: framför allt en kamouflagedräkt som fotograferar allt som finns bakom bäraren och lägger det frampå dräkt: Voila! Osynlighet!

Effekterna har man slösat på. Att se ”G.I. Joe” är stundom som att vara inne i ett väldigt avancerat spel. Det är nästan lite roligt. Men inte helt. Lite effektbudget borde i stället ha lagts på regi och manus.

I ”G.I. Joe” finns en uppsjö karaktärer som aldrig får utvecklas. Vi möter inte mindre än tre fullblodsskurkar och vet inte vem vi skall hata mest. Därtill finns alldeles för många hjältar för att kunna välja ut en att heja på. Och stackars huvudrollen Duke (Channing Tatum) försvinner helt i en plottrig världsomspännande handling i techno-takt.

Intressant för ”G.I. Joe. The rise of Cobra” är att man försökt sig på lite politik. Skurken är vapenhandlare som säljer till båda krigande sidor och Duke har pimpat sin soldat­uniform med en armégrön palestinasjal. Men alla små försök att vara smart begravs i det mest osmakliga sidotema jag någonsin sett. Återkommande genom filmen är två barn som försöker slå ihjäl varandra. Jag antar att regissören vill illustrera hur länge två av filmens fiender har hatat varandra – sedan barnsben – men lyckas bara visa att han själv har förlorat förståndet.