Filmrecension: "Watchmen"

Filmversionen av serieromanen ”Watch­men” är inte formulländad och väl trogen originalet, men ändå den mest fantasieggande av senare års superhjältefilmer, menar Mårten Blomkvist.

”Watchmen” bygger på en av de mest beundrade serieromanerna, britterna Alan Moores (text) och Dave Gibbons (teckningar) nästan 400 sidor tjocka verk med samma titel. Albumet publicerades först som en rad seriehäften 1986–87 och är ett kraftprov.

Moore och Gibbons gjorde varje sida till en brunn ur vilken det pumpades upp berättelser. I en ruta kunde synas ett foto; i nästa hamnade vi i stunden då fotot togs, decennier tillbaka i tiden, på en helt annan plats. En bild av en New York-gata kunde beledsagas av en text som talade om pirater: det visade sig att någon på gatan var fördjupad i ett serietidningsäventyr om sjörövare. Utan förvarning kunde det komma två tre textsidor, utdrag ur sådant som den pensionerade superhjälten Hollis Masons självbiografi.

”Watchmen” berättade en historia, våldsam och blodig. Men det som fångade läsarna var karaktären av impressionistisk och underhållande essä om serieläsning.

Äventyret är förlagt till ett förvridet 1985. USA har segrat i Vietnam. Avgörande vapen var den blåskimrande kärnkraftsladdade Dr. Manhattan, enda hjälten med verkliga superkrafter. Nixon är fortfarande president.
Han har flera år tidigare genomdrivit ett förbud för superhjältar att delta i brottsbekämpningen.

Ex-hjältarna är ingen vacker syn: kulmagade nostalgiker, eller kvinnohatande, bedagade playboys, eller, som Rorschach, brutala Dirty Harry-typer som inte har en tanke på att överlåta brottsbekämpning till ett blödigt rättsväsende. Alan Moore utgick ifrån att man måste vara lite rubbad för att klä ut sig och ge sig ut på stan och slåss.

När en av de gamla Watchmen mördas tror Rorschach inte på inbrottstjuvar. Han kontaktar gamla kolleger, och börjar nysta.

”Watchmen”, filmversionen, är inte precis formfulländad, men den mest fantasieggande av senare års superhjältefilmer.

Det filmiska albumet följs i långa stycken pratbubbla för pratbubbla, och till och med bild för bild. Regissören Zack Snyder har tagit på sig rollen av förvaltare. Han vårdar albumets idé: superhjältar man inte vet riktigt vad man ska tycka om. Hyggliga typer blandas med riktiga sadister. Cyniker hånar idealister.

Inte någonstans på filmen finns Alan Moores namn. Dave Gibbons står med i produktionsuppgifterna som ”graphic novel co-creator”. Det är säkert på egen begäran den andra ”co-creatorn” förblir en fantom. Moore, en temperamentsfull typ som själv kan vara rätt skrämmande, hatar filmer byggda på serier. I en intervju i senaste Wired framgår att han gillar att tvinga läsaren att lägga pussel, som man kan i ett seriehäfte där ögat i egen takt vandrar över sidorna. I film, särskilt i stora satsningar, måste allt göras tydligt, menar Moore. Möjligheten att med datoranimation göra bild av varje fantasi har gjort allt än värre.

Även om ”Watchmen” är en underhållande film ger den Alan Moore rätt. Det bästa i filmen är Moore och Gibbons, hela uppslaget med att bygga en fantastiskt sofistikerad konstruktion på historier om lätt komiska brottsbekämpare med slängkappor - en har för övrigt blivit skjuten när kappan fastnat i en svängdörr, får vi veta.

Snyder tillför ingenting. ”Watchmen” är så mycket som möjligt av albumet filmat, utan nya nyanseringar, utan originella understrykningar.

Det är roligt och nytt att se en superhjältefilm som är en ensemblefilm, en film där inte en hjälte dominerar. Snyder har letat upp mindre kända skådespelare, vilket hjälper om man vill porträttera superhjältar med avskavd glamour.

Det bidrar till mystiken att man inte riktigt kan placera namn som Patrick Wilson och Jackie Earle Headly. Svensk-kanadensiska Malin Åkerman är rätt slätstruken men rollen är heller inte mycket mer än prydnad.

Efter ungefär två timmar börjar det bli väl tydligt att Snyder inte tänker åstadkomma något själv. Förväntningarna sjunker när man ser honom bara fortsätta att skicka hjältarna ut i långa våldsamma slagsmålsscener. ”Watchmen” mynnar ut i en kolossal konspirationshistoria. I albumet kan man se den som en pliktskyldig fond. Här blir den en domedagshistoria - med Ken Adams ”war room”-scenografi knyckt rätt av från ”Dr. Strangelove” (1964) - under vars tyngd Rorschach och kompisarna får allt svårare att andas.

Till slut står man där med Moores fråga: varför?

Då har i alla fall Nite Owl II och Silk Spectre II fått älska omfamnade av Leonard Cohens ”Hallelujah”, vilket gör att det känns som om det inte var bara slump att Snyder filmade just detta snudd på underground-album .