Filmrecension: ”Veronika bestämmer sig för att dö”

Det är fascinerande att en film så exakt kan fånga den slippriga aura som Paolo Coelhos böcker emanerar där de ligger travade i matbutiken. Kanske är det inte fördomar, trots allt, utan lagrad erfarenhet som får nackhåren att resa sig och klorna att fällas ut vid åsynen av de skenockulta omslagen och de inställsamma titlarna.

Filmen öppnar med att Sarah Michelle ”Buffy the vampire slayer” Gellar vandrar deprimerad genom San Fransiscos gator. I en inverterad ”Sex and the city”-monolog får vi reda på varför storstaden, konsumtionssamhället och modemagasinens värld är meningslös och att hon inte tänker käka prozac för att passa in i den. Veronika vill dö. Men innan hon ens har hunnit lägga första pillret på tungan har i princip alla fetischer från detta konsumtionssamhälle ändå fladdrat förbi, tintade i en blågrå färg reserverad för erotisk tjejfilm och new age. Den som söker ”något annat” kan alltid titta på ”det rådande” fast i dunkel belysning.

Veronika misslyckas med sitt självmordsförsök och hamnar på det sexfilmsklingande La Vilette i en fritänkande psykiaters vård. (David Thewlis i en av sina klibbigare rolltolkningar) där hon så småningom, efter en rad outhärdligt tråkiga scener, inser att varje dag är ett mirakel.

”Hon brukade spela Mozart”, berättar hennes pappa. Men när Veronika sätter sig vid mentalsjukhusets piano är det i stället meditativ muzak av skönhetssalongssnitt som strömmar ut i sjukhusparken. Medan en ung man med bar överkropp förhäxat betraktar henne genom regnsköljda fönsterrutor.

Inget ont om att söka alternativa vägar till lycka och gå emot samhällets föreställning om ”friskhet”, men måste inte filmen i sig bryta med någon konvention i så fall?