Filmrecension: ”Upp”

Med gnissel och knak lyfter tusen ballonger, några granna hemsydda segel och en sinnrik styrmekanism det lilla huset upp, upp och förbi storstadsskrapor och glasfasader mot de fjärran Paradisfallen. Det är som en liten hälsning till andra sidan klotet, till animationsmästaren Miyazakis fantastiska flygande skapelser.

Men i Pete Docters ”Upp” är huset ett litet hemtrevligt egnahemsbygge där gamle änklingen Fredriksson dröjt sig kvar sedan hans älskade Ellie gått bort.

De har hela sitt gemensamma liv drömt om äventyret, men aldrig kommit i väg. Först när ålderdomshemmet hotar Fredriksson blir det av med en knubbig och frimodig scout som fripassagerare. Så långt, i filmens första halvtimme är ”Upp” en vemodig och ömsint skildring av barndom, kärlek, åldrande och en dröm som aldrig dör. Men ett upplyftande äventyr väntar i ett slags tidlöst landskap av djungel och vildsinta klippor.

Men Docters betagande och underhållande styrka ligger inte så mycket i de hisnande luftduellerna med den ondsinte Muntz och hans jagande hundarmé utan i de nära scenerna. Mellan den motvillige Fredriksson och den ihärdige lilla scouten Oskar, mellan Oskar och den granna chokladälskande urtidsfågeln Kenneth, mellan utbrytarhunden Dogge som äntligen får en husse och våra strävsamma hjältar. Vilken befrielse är det inte att se hundar förbli hundar! Eller hur bruket av 3d konsekvent underordnas berättelsen.

Att matcha alla tiders mest he­roiska och förtjusande robot i förra årets ”Wall-E” måste ha varit en halsbrytande utmaning för Peter Docter och Pixar Studios. Men de gör det igen, även om ”Upp” kanske inte når de omedelbara klassikerna som just ”Wall-E”, ”Råttatouille” eller de bägge ”Toy story”.

Men den är som gjord för gamlingar och deras barnbarn – egna eller ej – och den underbara prologen om ett surmulet moln och en stork med leveransproblem är bara den värd hela entrépengen!