Filmrecension: "Twilight"

SJUTTONÅRIGA BELLA (Kristen Stewart) flyttar tillfälligt från mamma i soliga Arizona till pappa i regniga småstaden Forkes i Washington. Hon är beredd på att mycket ska vara annorlunda. Men hon är knappast redo för fosterbarnen i familjen Cullen: bleka, vackra och mystiska. En särskild laddning uppstår mellan Bella och Edward (Robert Pattinson). De dras oemotståndligt till varandra och till sist måste Edward bekänna vad Bella redan räknat ut: han och alla andra i familjen är vampyrer.
Snygg men rätt opersonlig ”Harry Potter” för flickor som börjat fundera på om pojkar och flickor kan göra annat tillsammans än ropa: ”Wingardium leviosa!”

"TWILIGHT" ÄR INTE" filmen som får en att glömma att ”Dracula” och andra historier om vampyrism ofta tolkats som berättelser om sex. Vid sjutton står Bella i skymningslandet mellan barn och vuxen. Vampyren Edward är förkroppsligandet av all bävan och förväntan som tanken på nästa steg kan väcka. ”Vill du bli ett monster?” ropar han när Bella ber om bettet som ska göra henne till en av de förtappade.

STEPHANIE MEYERS böcker om Bella och Edward har sålt som likkistor i Transsylvanien, och Meyer har onekligen funnit något när hon kommit på att göra vampyren till en flickdröm. Meyers vampyr är gudomligt skön, beskyddande och i besittning av övermänsklig styrka och vighet. Han är också tragisk. Edward och de andra i Cullen­familjen har tvingat sig att avstå det som vampyrer helst vill ha – människoblod – och jagar bara djur. För det krävs varje uns av självkontroll. När Edward och Bella är på väg att få till det på riktigt kastar han sig i sista stund bort: ”Jag får inte förlora behärskningen!”
Bella representerar nog mer än en flicka i salongen när hon inte är så säker på att hon inte skulle vilja se hunken Pattinson förlora självkontrollen.

MED EDWARD KAN hålla på sig. Alla stora kärleksfilmer skildrar ofullbordad kärlek. ”Twilight” blir knappast en klassiker, den är fantasifull och levande men som helhet för mycket av kommer­siellt mischmasch. Cullenklanen ska också vara en drömfamilj. Detta är vandöda som vid en ledig stund packar in sig i den stora stadsjeepen och far i väg för en kamratlig basebollmatch. Plötsligt är vampyrer inte farligare än marsvin. Tre genuint skrämmande, obotfärdiga människobloddrickare måste införas för att hålla spänningen uppe. Med dreadlocks, hästsvans och afghanpäls ser de ut som statister från ”Hair”, och ”Twilight” går från utmanande till töntig.
Blodsugande gengångare passar i amerikansk småstadsidyll. Men hippies? There goes the neighborhood.

ÄNDÅ ÄR FILMEN jämfört med det mesta i den problemfixerade tonårsfilmsgenren faktiskt frimodig. Det är okej att vara annorlunda och ta för sig. När en väninna våndas i väntan på inbjudan till avslutningsbalen säger Bella åt henne att sluta fjompa sig och själv fråga killen, vilket visar sig gå bra. Då Edward inte vill penetrera Bella – med tänderna – säger hon: ”Jag kommer inte att ge mig. Jag vet vad jag vill.” Det tror man om Kristen Stewart, här långtifrån den astmatiska dotter hon för sju år sedan gjorde i Jodie Foster-filmen ”Panic room”.

HON HAR DOCK SMÅ möjligheter att göra rollen till sin. Varken regissör eller skådespelare tillåts tillföra något störande eget. ”Twilight” är en produkt, anpassad efter fansens förväntningar. Det enda som får vara riktigt vilt i ”Twilight” är den originelle Carter Burwells musik. Den svallar när blickar möts och när Edward och Bella hoppar mellan trädtopparna mest hela tiden. Det är smart av Hardwicke att släppa den fri, så att ”Twilight” på något område faktiskt visar tänderna.