Filmrecension: "Tvivel"

Tvivel och tvekamp. Laddat drama om ett möjligt övergrepp i kyrkans värld.

Det är vintern 1964 och den karismatiske fader Flynn predikar över ämnet osäkerhet. Det är strax efter mordet på Kennedy och i den fullsatta katolska kyrkans bänkar lyssnar församlingen uppmärksamt på de för tiden nya och öppnare tongångarna.

Nåja: de yngre deltagarna hålls på alerten av syster Aloysius, som med skramlande radband och krucifix vandrar utmed bänkraderna och väcker dem som verkar okoncentrerade. Det svarta hucklet gömmer Meryl Streeps stränga örnblick. Mellan hennes syster Aloysius, rektor för en katolsk skola, och Philip Seymour Hoffmans liberala präst skall utspelas en tvekamp av åtminstone skådespelarmässigt mest smickrande slag.

John Patrick Shanleys film grundar sig på hans egen hyllade scenpjäs, skriven för några år sedan. Fonden är, får man förmoda, inte bara dagens uppmärksammade fall av pedofili inom den katolska kyrkan utan också det amerikanska samhällets splittring mellan trosvisshet och tvivel om det berättigade i Irakkriget och kriget mot terrorismen.
Mellan fader Flynn och syster Aloysius står en tredje part: den unga och oskuldsfulla syster James, som tror alla om gott.

Det ovanliga med ”Tvivel” är att den aldrig levererar ett slutgiltigt svar på om prästen verkligen begått ett övergrepp eller ej mot den unge altargossen, tillika skolans första svarta elev. Shanley lägger ut ett nät av indicier, inklusive ett försvarstal som tycks kopierat på vad pedofiler i dag brukar anföra: offrets egen vilja och behov av kärlek.
Det är osäkerheten som både dramatisk princip och konstruktion.

Och Meryl Streeps syster Aloysius fnyser ”ingenting nytt under solen” och går med nästan in i det sista till oförsonlig kamp mot både fader Flynn och kulspetspennor och socker i teet som ett tecken på tidens allmänna dekadans.

Ute ryter vinterstormen, i kyrkan talar Flynn om medmänsklighet och kärlek och går till storms mot skvallret, över klassrummen vakar syster Aloysius över disciplinen med hierarkisk noggrannhet.

Det blir ett drama om förändringsvilja kontra tradition, lika mycket som om den ständigt levande religiösa diskussionen om tro och tvivel – eller för all del om livsbejakelse kontra beröringsskräck.

I några korta scener linjerar Shanley också upp kyrkans manligt skrålande kamaraderi mot kvinnligt allvar.

Men framför allt är det alltså skådespelarnas film. Streeps och Hoffmans finstilta och ömsesidiga utpressningskonster och övertygelser är en provkarta på deras förmåga: han liksom fysiskt upplöst och gränslös, hon sträng och insnörpt men också med obetalbar sarkastisk humor.

För att inte tala om Viola Davis som mamman till den utsatte eleven: mötet mellan henne och syster Aloysius bär ett skakande och komplicerat vittnesbörd om verklighetens behov av både tvivel – och moraliska ställningstaganden.