Filmrecension: ”Till vildingarnas land”

”Till vildingarnas land” är en barnbok. Nu har den blivit film, men inte en barnfilm.

Barn kan se den, men mest av allt är den gjord för vuxna som vill vara barnsliga.

De är en lustig liten minigenre, dessa filmer som bejakar barnsligheten. Svävande sagoton, rollfigurer som är uppblåsta, teatraliska och orealistiska, en sorts medveten, ironisk tafflighet i försöken att nå fram till poängen, som kanske aldrig greppas. Wes Anderson – ”The life aquatic with Steve Zissou” (2004), ”The royal Tenenbaums” (2001) – är en expert, Tim Burton provar ofta genren. Henry Selicks ”Nightmare before Christmas” (1993) har inget av tafflighet, men är kanske ändå genrens gudfader. Också i konsten och litteraturen kan man se denna ”vägra vuxenhet-ism”.

Spike Jonze, som tidigare gjort kaffeved av berättarkonventioner i ”I huvudet på John Malkovich” 1999 och ”Adaptation” 2002, har stuckit skallen djupt, djupt in i Maurice Sendaks bilderbok, fast besluten att inte bli kvar på den barnvänliga ytan.

Jonze och medmanusförfattaren Dave Eggers har fått mycket att själva fylla ut. Sendaks bok, från 1963, innehåller inte mer än en handfull meningar: unge pojken Max bråkar och skickas upp på sitt rum, som förvandlas. En skog växer upp, han hittar en liten segelbåt med vilken han far långt, långt bort och kommer till Vildingarnas land. Han betvingar de stora monstren, blir deras kung och leker några vilda lekar med dem, innan han återvänder hem.

Polskättade Sendak har berättat att han gjorde många utkast in­nan han fick fason på vildingarna. När han var klar insåg han att han fångat ”mina gamla judiska släktingar”. De var en pest när de i hans barndom kom till den ständigt försenade söndagmiddagen i Brooklyn, och Maurice och hans syskon i väntan måste sitta och ledas med dessa vuxna med blodsprängda ögon, gula tänder, hår i näsan och alltid samma repliker: ”Vad stor du blivit”, ”Vad tjock du blivit”, ”Jag skulle kunna äta upp dig”. Lille Maurice kunde inte föreställa sig att han någonsin skulle kunna förändras till något sådant.

Å andra sidan var han inte nöjd med att vara maktlöst barn. Boken ”Till vildingarnas land”, som ingår i en trilogi och även blivit opera, kan ses som en rätt glad iscensättning av en flyktfantasi, med ett stråk av farlighet som gör den intressant.

I Jonzes och Eggers händer får det inte vara så enkelt. Max, bra spelad av Max Records, måste bli komplicerad. Han är ett skilsmässo­barn – i boken finns bara Max och vildingarna – som saknar pappa, sviks av storasyster, och försummas av mamma, som måste arbeta hårt för att dra in pengar (hennes plågoande är av någon anledning uppkallad efter animatörgeniet John Lasseter).

I filmen är det en poäng att man inte har total kontroll över sina fantasiäventyr. Vildingarna är från första stund oberäkneliga och obegripliga. När Max kommer till deras land är den lynnigaste besten, Carol, i färd med att krossa allas stora bon av getingbomodell. Varför får vi aldrig veta.

Hos Carol – med ”Sopranos”-stjärnan James Gandolfinis röst – är lekfullheten alltid granne med ils­kan. Det finns spänningar i gruppen. I replikskiften kan plötsligt höras ekon av skilsmässogräl som Max tvingats åhöra. Max har inte kommit undan, hans verkliga värld speglas hos vildingarna.

När de börjar tvivla på Max historia om att han är kung blir det rent hotfullt.

”Lycka är inte alltid det bästa sättet att bli lycklig”, säger en vilding. Ska man tolka det som att vi ska ta fasta på det oförklarliga, ogripbara, kanske lite otäcka i sagor, inte de lyckliga sluten?

Eggers, som själv slog igenom som lekfull ironiker med romanen ”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet” (2000), och Jonze förefaller tänka så. Vildingarna har blivit för mycket gestaltat undermedvetet, för lite fantasifigurer. De är helt enkelt lite tråkiga. De görs av skådespelare i stora dräkter, och ibland står de och vajar på det där obestämda sättet som utklädda barnunderhållare gör när handlingen segar och det gäller att hålla öronen guppande.

När det ska bli lek ropar någon ”lerkokskrig är det roligaste man kan göra”, fast när Max och vildingarna springer och hojtar och kastar känns det mest som om man vill smita undan denna uppenbara förmaning att också tycka att barnlek är det roligaste man kan se.
Fast något finns där. Jag såg filmen första gången lite före nyår och blev besviken. Sedan märkte jag att bilder av den ivrige lille killen i kattkostym ändå kom för mig då och då, åtföljd av en stämning som nog var det Jonze velat uppnå.

Han började som musikvideo­regissör och det bästa i ”Till vildingarnas land” är hans personliga sätt att använda musiken, av och med Karen O, som sjunger med barnkör, och den flitige Carter Burwell.

I vissa stunder, när Max styr ut med båten, eller tumlar runt med vildingarna, eller springer genom skog, och det bara är musik och bild...okej, jag säger det då: ”magiskt”.