Filmrecension: ”The hurt locker”

I oktober dog den brittiske soldaten Olaf Schmid i Afghanistan. Han var en bombtekniker som arbetade med att oskadliggöra så kallade IED, ”improvised explosive devices”. Dessa hembyggda sprängladdningar göms ofta vid vägrenen och fjärrutlöses när invasionsstyrkor, eller civila, passerar. Olaf Schmid hade desarmerat 64 bomber och dödades av den 65:e. I den brittiska pressen beskrevs han som en hjälte. Det var lätt att använda det ordet om en soldat som inte sköt och sprängde – bara hindrade and­ra från att göra det. ”När jag åker hem frågar folk: ’Hur många jävla talibaner har du dödat?’ För mig handlar det om hur många liv jag räddar”, sa Schmid strax före sin död.

Actionregissören Kathryn Bigelow är också imponerad av tappra bombtekniker. Hennes film ”The hurt locker” försvarar inte Irakkriget, som vissa kritiker har hävdat, men den handlar definitivt om hjältar. Den bombdesarmerande sergeanten William James är en charmig tuffing som monterat isär 873 IED. Men hans kaxiga stil och ovilja att följa regelboken driver de andra soldaterna till vansinne. Bredvid sin försiktige, svarte partner påminner odågan James om den suicidale snuten i ”Dödligt vapen”. Man lånar till och med en ostig replik ur den filmen: ”I’m too old for this shit.”

”The hurt locker” utspelar sig i Bagdad 2004. Saddams regim har fallit men krypskyttar och självmordsbombare skördar många offer. William James bombgrupp kallas in varje gång man hittat en misstänkt IED. Han drar på sig en astronautliknande skyddsdräkt och vankar fram till laddningen medan de andra håller utkik för fienden. Vid ett tillfälle hittar han en så stor granat att han tar av sig skyddsdräkten. ”Om jag ska dö vill jag dö bekvämt”, säger han. Det är inte lika dumdristigt som det låter. I en intervju sa Olaf Schmid att han sällan använde sin skyddsdräkt när han letade bomber i Afghanistan. Den var klumpig, varm och väckte för mycket uppmärksamhet.
Lyriska recensenter beskriver ”The hurt locker” som det bästa krigsdramat sedan ”Apocalypse now”. Snarare är det den mest gripande spelfilm som gjorts om kriget i Irak, vilket inte är så svårt. Varken ”In the valley of Elah” eller ”Home of the brave”, om krigs­veteraner som försöker anpassa sig, eller Brian De Palmas ursinniga ”Redacted” (om amerikanska soldater som våldtar och mördar) har varit några höjdare. Likt teveserien ”Generation kill” handlar ”The hurt locker” om hur unga män uthärdar en vardag full av ond, bråd död.

Manusförfattaren Mark Boal, som tillbringade lång tid med trupper i Irak, vill inte diskutera krigets orsaker eller legitimitet. Han och Bigelow är mer intresserade av soldaternas psyken. En ung man flyr verkligheten genom att sitta framför en Xbox och spela det ultrablodiga ”Gears of war”. En annan kommer hem till USA och blir stående framför köpcentrets oändliga utbud av frukostflingor – apatisk inför den frihet som han kämpat för.

I stället för att berätta en sammanhängande historia kastar sig Bigelow mellan gastkramande scener: en bilbomb vid FN-byggnaden, en mystisk vapenfabrik, krypskyttar ute i öknen. Den sistnämnda scenen – som till stora delar filmas genom ett suddigt kikarsikte – lyckas nästan tangera krypskyttssekvensen i Stanley Kubricks ”Full metal jacket”. Det är olidligt spännande. En triumf för Bigelow som inte gjort något riktigt bra sedan surfaractionfilmen ”Point break” 1991. Precis som den handlar ”The hurt locker” om adrenalinpundare. (Och den homoerotiska spänning som fanns mellan Patrick Swayze och Keanu Reeves i ”Point break” återkommer även här i en scen där soldaterna super sig fulla och brottas med bar överkropp.)

Den politiska tvetydigheten gör filmen starkare. Här finns både heroiska krigsinsatser och subtil kritik, som när en soldat syrligt citerar arméns slogan ”be all that you can be” eller sergeant James sitter i ett mörkt rum, röker och lyssnar på det extremt George W Bush-hatande metalbandet Ministry. Jeremy Renner gör ett trovärdigt porträtt av en sergeant på gränsen till nervsammanbrott, men man förstår ändå inte vad som driver honom. Trots ett inledande citat om att kriget fungerar som en drog är det svårt att få ihop hans kicksökande nihilism med familjelivet som väntar på honom där hemma.

Men ett djupare psykologiskt perspektiv hade förmodligen sinkat filmens tempo. ”The hurt locker” vill framför allt fylla åskådaren med skräck – och det gör den med besked. Särskilt under en eldstrid när ett blodigt magasin krånglar och en nervös soldat måste tvätta bort fläckarna med saliv. När han kämpar för att spotta, medan kulorna viner, är det som om en chockvåg av ökenhetta och panik slår ut från bioduken.