Filmrecension: "Somers Town"

Vänskap i vänligt svartvitt. Shane Meadows gör charmoffensiv.

Alla som undrar var som hände ”efteråt” med den brådmogna lilla skinnskallen Shaun i den drabbande ”This is England” kan andas ut. Han tog tåget till London, fick en vän och blev kär för första gången. Allt tack vare Eurostar. Eller, rättare sagt, så här är det: den hyllade Midlandsregissören Shane Meadows nya film handlar om en ung polsk kille som hamnat i de lite trashiga järnvägskvarteren bakom Saint Pancras i London för att hans pappa fått jobb där med att bygga om den gamla stationsbyggnaden. Under sina irrfärder, när han roar sig själv med att fotografera allt möjligt, blir han vän med den hemlöse Tomo (Tomas Turgoose som spelade Shaun) som just fått spö av ett ungdomsgäng.

Tonåringarna Tomo och Marek gör något eget och roligt av det delade utanförskapet och börja jobba extra med att hyra ut stolar tillsammans med en granngubbe. En fransk servitris får bägge deras hjärtan att klappa och vänskapen blir genast lite mer komplicerad.

”Somers town” är ingen stor film som vill förändra världen. Den nöjer sig med att vara vacker, vänlig och inte så lite romantisk även om undertonen har drag av både svärta och sorg. Och verkligen inget fel med det. Världen behöver små, fina filmer som ”Somers town” med sina stämningsladdade svartvita foton och Gavin Clarkes ömsint melankoliska musik. Varje roll är också så välgörande exakt utmejslad, från pojkarna i centrum till den polske fadern (Ireneusz Czop) som ömsint pratar om sex med sin son, till ”Red Road”-skådespelerskan Katie Dicke som bekymrar sig för Tomos framtid redan på tåget och Perry Bensons kvartersoriginal Graham.

Att det är det transnationella tågbolaget Eurostar som står för notan har väckt en ganska hätsk debatt i England, men ärligt talat har jag inget problem med det själv. Om en hyperbegåvad filmskapare som Meadows sätter sin högst personliga konstnärliga signatur på en film så står verket ändå helt och hållet på egna ben.