Filmrecension: "Séraphine"

Fint porträtt av blomstermålaren från Senlis.

Den kvinnliga konstnären Séraphine Louis, vars artistnamn blev Séraphine de Senlis (från byn där hon levde), målade blomsterarrangemang och frukter i början av seklet med en sällsam energi och mättade färger. Hennes färgstarka naivistiska målningar kombinerar naturens skönhet med en mörk och störande underton. I vintras visade Musée Maillol i Paris en samlingsutställning med hennes målningar. Att vandra runt bland dem var som att kastas mellan dröm och mardröm.

Martin Provost har med sin prisade film (sju franska César-priser!) gjort ett ovanligt, och ovanligt bra och realistiskt, konstnärsporträtt. Vi möter Séraphine, i Yolande Moreaus kraftfulla gestalt, 1912. Hon är en sliten kvinna i medelåldern, anfäktad av starka religiösa grubblerier och Jungfru Maria-visioner, som tvättar golv på dagarna. På nätterna ligger hon på knä i sin lilla sovrumsskrubb och målar. De flesta i byn skyr hennes udda beteenden, hon vandrar helst ensam och tar sin tillflykt till naturen och de stora träden.

När den tyske kritikern och konsthandlaren Wilhelm Uhde (Ulrich Tukur) gör entré i byn Senlis händer något som ingen trott. Han får syn på en av Séraphines små målningar i ett hörn och tycker sig upptäcka något så ovanligt som en kvinnlig autodidakt.

Att det var just Uhde som upptäckte henne var kanske inte så konstigt. Han hade redan gjort tullaren Rousseau till ett namn och var en de första att förstå Picassos och Braques storhet. Deras udda vänskap förändrar Séraphines liv, och framför allt hennes uppfattning om sig själv. När första världskriget står för dörren tvingas han fly Frankrike. När han återvänder tror Uhde att den udda målarinnan i Senlis är död. Så får han se en av hennes målningar, nu större än någonsin, tar kontakt igen och lovar guld, gröna skogar och en utställning i Paris.

”Séraphine” navigerar skickligt förbi de vanliga konstnärer-på-film-klichéerna. Det finns inget romantiserande i porträttet av den på samma gång tröga och nerviga Séraphine som svettigt gnor runt, snattar blod från slaktaren och terpentin från kyrkan för att blanda sina egna färger. När framgången står för dörren tappar hon fotfästet och shoppar som en galning för pengar som hon ännu inte fått.

Kombinationen mellan den jordade, fulrealistiska skildringen av Séraphine slit både med brödfödan och pensel, och den ibland nästan jublande, lyriska tonen i naturbilderna är närmast oemotståndligt. De tystlåtna bilderna med en minium av musik gör också sitt för att porträttet av konstnären, som slutade sitt liv på en institution och aldrig själv fick uppleva sin framgång, ska kännas både autentiskt och nära när det gäller den konstnärliga processen. Men också, på ett positivt sätt, respektfullt.