Filmrecension: "Resan till jordens medelpunkt 3D"

Farbror Trevor (Brendan Fraser) drar med brorsonen Sean (Josh Hutcherson) till Island sedan ledtrådar fått dem att misstänka att den länge försvunne Max, Trevors bror/Seans far, där nedstigit till jordens inre.

Vänd på titeln. ”3D – resan till jordens medelpunkt” säger vad det handlar om. Nya 3D-tekniken är huvudsaken, jordens inre är lika förhäxande utformat som Söderledstunneln. Fraser, Hutcherson och deras hotpantsklädda isländska guide Anita Briem tar sig fram genom datoranimationer, inför vilka Fraser med jämna mellanrum stannar upp och förklarar naturvetenskapliga fenomen. Vilket är bra, eftersom det fördjupar vår förståelse för varför trion snart åter skriker ”Aaaah” och faller genom ett schakt:
– Vi går på muskovit, ett mycket bräckligt mineral.
– Jaså – Aaaah!

Den nya digitala 3D-tekniken är omskriven som en stor satsning. ”Titanic”-regissören James Cameron arbetar med en 3D-film. Men annars tycks eliten inte köa för Real 3D: denna den första spelfilmen är regidebut för en specialeffekt-pulare.

Eric Brevig gör om femtiotalets 3D-misstag. Lika mycket som i ”Vaxkabinettet” (1953) letas ansträngda vinklar, så att exempelvis Frasers tandborstning kan sluta med att han spottar ut i salongen.

Lustigt – men sedan väntar man på nästa effekt, snarare än på vad som ska hända. Estetiken offras för tekniken. Verkligt nyskapande inom amerikansk familjefilm vore att inte använda allra senaste tekniken. Men vi vet vad marknadsavdelningarna skulle säga om ett sådant förslag:
– Aaah!