Filmrecension: "Rallybrudar"

Sextiotal i racerfart. Klart veterinärtösen ska ha ett eget rally, tycker Maaret Koskinen.

En rejäl sats tjursperma. Tidigt svenskt 60-tal. Och så en kvinnlig veterinärassistent som lärt sig köra snabbt mellan bondgårdarna för att den dyrbara geggan inte ska bli oduglig.

Se där den häpnadsväckande men tydligen alldeles sanna bakgrunden till ”Rallybrudar”.

Filmens huvudperson Ulla (Eva Röse) är assistent till veterinären på en liten ort i norra Värmland. Men som sagt, helst river hon fram på skogsvägar och ängsmarker och mördar gud vet hur många ekosystem, i en nostalgisk filmvärld lyckligt omedveten om allt vad utsläppsrätter och global uppvärmning heter.

Klart alltså att tösen ska få ett riktigt rally. Från street races med pojkvaskrarna på orten och via lokala smålopp bär det till slut av till det stora och vintriga Bergslagsrallyt, allt med sakkunnigt och kärleksfullt bistånd av filmens rekvisitaavdelning: ettriga Folka-bubblor, smäckra Volvo PV:n och rosa Amazoner står, bokstavligen, som spön i backen.

Fast utan kartläsare inget rally. Också det löser sig: Ulla lyckas till slut värva storbondens dotter Birgitta (Marie Robertson), en Juliette Greco-wannabe svårt angripen av frankofil passion för modernistiska tavlor och café au lait. Tills, vill säga, pappa kommer på att dottern ska gifta sig för att gården ska leva vidare, och även Ullas pojkvän börjar muttra …

Så långt själva storyn. Men den vore inget utan ensemblespelet, vilket än en gång föranleder frågan: Vad vore svensk film utan sina professionella och obrottsligt lojala skådespelare?

Ta Maria Lundqvist som vid det här laget borde kännas (och känna sig) överexploaterad. Men nej, hon ger kaféinnehaverskan Eivor just den lätt disträa men målinriktade värme som hon ska ha: traktens sambandscentral och biktstol i ett, med utfordring av både materiell och andlig spis.

Ta Claes Malmbergs bilmekaniker och hans på kornet fångade misstro inför allt nytt som kommer i hans väg. Eller ta Björn Bengtsson som mitt bland alla roller i busfacket, i Ullas pojkvän förmår plocka fram en oförställd ung man, helt omedveten om sina förtryckande bevekelsegrunder.

Och ta till sist Janne Carlsson som lokaltidningsredaktören Melin: så bra att denne eminente trummis lyckas göra sig fullständigt trovärdig som medioker dito.

Apropå trovärdighet: låt vara att man i alla lägen inte petimäteraktigt ska kräva absolut realism i lingvistiska spörsmål – men varför är det bara Johan Hedenbergs storbonde som fixar Värmlandsdialekten? Och sa man verkligen ”Kanon!” och ”Yessss!” på 60-talet, eller woooade på det där triumfatoriskt amerikanska och avgjort sentida viset?

Det handlar om förmågan att rensa manus på den egna tidens vanor och ovanor, så osynliga att man trott de alltid funnits där.

Över huvud taget är ”Rallybrudar” egendomligt dubbel: bakom det som faktiskt hamnat på duken anar man hela tiden skugglikt konturerna av hur det egentligen var tänkt – men som bara alltför sällan tar gestalt.

Kanke beror det på det gamla vanliga vankelmodet. Hålla sig till vardag, medelväg och kartläsning? Eller köra gasen i botten, när man nu en gång ges chansen. När Ulla äntligen får göra det blir det bra – men då är det så dags.