Filmrecension: "Rachel getting married"

Jonathan Demme har ett hjärtskärande mordotterdrama på gång men fastnar i dans och glam, skriver Kerstin Gezelius.

Det kan inte vara lätt att vara ett självupptaget kokainspöke på en bröllopsfest där vigselförättaren leende förklarar brudparet för man och hustru med ”the power invested in him by the state of Connecticut and Neil Young”.

När Kym (Anne Hathaway) får permis från sitt behandlingshem för att fira sin systers (Rosemarie DeWitt) bröllop blandas bröllopsbestyren upp med skuld, kärlek och ofattbar tragedi.

Alla unika, ofta excentriska bröllopsgäster och begåvade personligheter med ett överflöd av kärlek till brudparet förstärker bara den självupptagna Kyms utanförskap. På ett intressant sätt. Man gör upp med myten om narkomanen/rebellen som trotsar konformism och slätstrukenhet. Med sina tv-referenser och sitt utseendefixerade fotomodellssnack verkar det nästan som om Kym är normen och festsällskapet rebellerna.

Det gör inte sympatierna för henne mindre. Tvärtom. Hathaways medkänsla med och inlevelse i sin karaktärs sjukdom skär genom alla klichéer. Hon är extremt jobbig där hon stolpar fram med spikrakt hår, jättestora ögon och alldeles för mycket attack i varje replik. Hon river hela tiden upp de mysiga festförberedelserna med sin problemsökande, men inte särskilt träffsäkra, radar. Hon är för ljudlig och slängig så länge alla är nyktra, och för tyst och hämmad när alla är fulla och glada. Hon tror att antingen allt eller inget handlar om henne och tycker att båda möjligheterna är lika outhärdliga.

Och när den ofattbara tragedin börjar rullas upp och vi förstår exakt vad hon bär på sina magra, tatuerade axlar så blir hon omöjlig att avvisa.

Jonathan Demme har exakt lyckats fånga hur det skiftet äger rum. Hur ingenting synbart förändras annat än att Kym slutar skicka ut rymdvarelsesignaler och hur hon därmed plötsligt är med i gemenskapen igen. Det är sofistikerat gjort med en kamera som söker sig genom rum och aldrig redovisar mer av människor än vad den behöver, vilket ger enorm effekt åt de få klassiska närbildskonfrontationerna. Den musikaliska brottningsmatchen med solon, samspel, rena och falska toner som svävar överallt i bakgrunden speglar också perfekt familjemedlemmarnas kamp om kärlek och tolkningsföreträde.

Tyvärr älskar Demme sina charmiga och musikaliska gäster lite mer än vad berättelsen klarar av. Hans känsla för festyrans alla nyanser är imponerande och kontrasten mot den ensamma sanningssökande Kym, som långt från den larmande hopen fortsätter att borra sig ner till mörkrets kärna – Debrah Wingers enastående och iskalla mamma – är slående.

Kärlek, musik och gemenskap är en bra grund att bygga samhällen på. Men film är ett primitivt och känslostyrt medium som gillar konflikter och mognar långsamt. Demme, Hathaway och Winger har ett hjärtskärande drama på gång här. Då vill man följa det till slutpunkten, inte dansa samba och hoppas att såren läker av sig själva.

Kerstin Gezelius