Filmrecension: "Prinsessa"

”Hip hip hora”-regissören Teresa Fabik är tillbaka med en energisk och välspelad dramakomedi om högtflygande teaterdrömmar i en krass verklighet.

För några år sedan gjorde Teresa Fabik succé med ”Hip hip hora”, en välblandad tonårscocktail med inslag av utseendefixering, övergrepp och ignoranta vuxna med noll koll på tonårsvärlden. Energin och attacken kunde man inte klaga på, även om det blev lite platt.

Nu är Fabik tillbaka och det är bara att gratulera till ännu en ung historia som kommer att låta tala om sig. Och som både berättarmässigt och tekniskt vida överträffar debutfilmen – och som dessutom infriar regilöftet Fabik på ett övertygande sätt.

Den storvuxna artonåriga Maja från Alingsås har huvudet sprickfullt av teaterdrömmar, men tar alldeles för mycket plats – och dessutom på helt fel sätt enligt omvärlden – för att någon ska tro på henne.

Den 28-åriga filmaren Erika Sohlman lever med sina drömmar om att göra karriär som dokumentärfilmare.

Hennes problem är att hon tar alldeles för lite plats – och därför för evigt tycks ha fastnat i bröllopsfilmsträsket.

När Erika träffar Maja på ett bröllop upptäcker hon plötsligt en möjlighet att de båda ska kunna leva ut sina drömmar i ett gemensamt projekt. Erika ser chansen att ta sig in, om inte i filmens finrum direkt, så i alla fall på en fungerande arbetsmarknad.

So what att uppdragsgivaren är en skräp-tv-producent som vill se hela världen som en freakshow. Hyran måste ju betalas…

Med det fiktiva dokudramat som fond spinner Fabik vidare på sin historia om unga med högtflygande drömmar om karriär och kärlek som kraschlandar i en krass verklighet. Men som ändå visar sig vara högst livskraftiga. Erikas ambivalens inför uppdraget att filma Maja är fint och känsligt skildrad. Över huvud taget genomsyras ”Prinsessa” av ett slags snällhet utan att därför bli mesig eller slätstruken. Ett tydligt fokus, energi och ett schyst tjejperspektiv ger också höga betyg i min bok.

Zandra Andersson (Maja) är årets charmigaste nykomling. Veteranen i sammanhanget, Anastasios Soulis (”Underbara älskade”), övertygar också i rollen som den coola Alex som visar sig leva ett mystiskt dubbelliv. Tillsammans bildar de två ett udda par, som förenas av sin obändiga vilja att bli sedda som dom de är.

Vuxenvärlden är ungefär lika korkad som den i ”Hip hip hora”. Majas föräldrar excellerar båda i självupptagenhet och okänslighet. Men Maria Lundqvists trista mamma får i alla fall det sista och hoppingivande ordet när det gäller dotterns drömmar i det hon säger: ”Att vara skådespelare är inte att spela någon annan. Det är att vara sig själv.”