Filmrecension: ”Nattvakten”

Rembrandts ”Nattvakten” blir kronan på den berömde målarens konstnärskap. Verket är också Rembrandts undergång. Med tavlan färdig och hängd går det utför med Rembrandts lysande karriär. Pengarna försvinner, hustrun dör, societeten tar avstånd. Hur en så uppburen konstnär på så kort tid kan bli så utblottad och tillintetgjord är ett mysterium som länge underhållit regissören Peter Greenaways tankar.

För att lösa gåtan har Greenaway gjort en närstudie av ”Nattvakten”. Han har sökt i oljefärgen efter ledtrådar till mästarens undergång. I tavlan avfyras en musköt, en skugga av en mans hand faller på en annan mans skrev, en liten flicka bär en kanna med vatten (kanske hett?), gevären laddas taffligt, någon bär en märklig hjälm. Från de uppräknade ledtrådarna och många till har Greenaway vävt en mordhistoria i vilken tavlan ”Nattvakten” inte bara är konst utan också en mordanklagelse riktad mot de rika och giriga herrar som tavlan föreställer.

Med ”Nattvakten” förolämpade Rembrandt Amsterdams överklass såpass att de inte ville anlita honom igen och kanske beror Rembrandts undergång på att han berusad av sin framgång sågade av grenen han satt på?

Det är bara en av Greenaways teorier. I ”Nattvakten” möter vi också kvinnorna som kan ha lett till Rembrandts undergång. Frun Saskia, tjänstehoran Geertje och oskuldsfulla Hendrickje. Vi får också den konsthistoriska vinkeln till Rembrandts nedgång. Han målade nämligen inte tavlor – Rembrandts ”Nattvakten” är i själva verket en teater.

Har man som Peter Greenaway flera väldigt komplicerade teorier att presentera inom ramen för en långfilm – är just Peter Greenaway inte bästa regissören för uppdraget. Mer poet än pedagog är Greenaways ”Nattvakten” kolossalt vacker och humoristisk men också tät på gränsen till obegriplig. I ”Nattvakten” förekommer oräkneliga bifigurer som är svåra att hålla isär, viktiga bakomliggande historiska intriger sammanfattas så snabbt att de aldrig riktigt sjunker in, scenografin är som teaterns – full av kulisser och kostymer och kliven mellan dröm och verklighet, nutid och minnen suddas ut tämligen fort.

I en tid då filmskapare hela tiden underskattar publikens intelligens är det dock lite skönt med någon som Greenaway som jämt skall komma och överskatta oss. För att riktigt begripa ”Nattvakten” måste man säkert se den flera gånger. Stöd för ett sådant åtagande är Rembrandt själv, spelad av Martin Freeman (Tim i ”The office”) är han trovärdig och rätt charmig. Han springer omkring i sin bleka, lite knubbiga nakenhet, och är någon man verkligen ömmar för, lider med och vill stötta i sitt riskfyllda projekt. Så mänsklig har konstnärsgeniet sällan varit.