Filmrecension: "Min brors flickvän"

ÄNKLINGEN DAN (Steve Carell) har tre döttrar, en frågespalt i tidningen, och föga mer av innehåll i livet. Vid årliga stora familjeträffen i föräldrahemmet på Rhode Island, stöter han i en bokhandel ihop med charmiga Marie (Juliette Binoche), som efter en kaffe avslöjar att hon tyvärr har en annan. Tillbaka i vimlet med föräldrar och syskonfamiljer återser han Marie: hon är flickvän till en av hans bröder. Vilket Dan inte tar så bra.

NÅGONSTANS HÄR finns en ­komedi med möjligheter, som dock är dömd, där den kippar efter andan begravd under en lavin av socker. Ingen i Dans stora, varma familj kan ta två steg utan att göra något gulligt. När här inte gräddas världens godaste pannkakor, arrangeras tävlingar i korsordslösning, talang och kurragömma. Sådana här fasansfulla Familjen Bra-typer kan man bara ta till sig om man får hånskratta åt dem, så som den hjärtlöse Jack Nicholson lät oss göra åt all hjärtevärme i ”Livet från den ljusa sidan” 1998.

HÄR FINNS dock ingen Melvin Udall-cyniker. Dianne Wiest, på åttiotalet en av Woody Allens stjärnor, hade kunnat bli en, men får i rollen som god och allt genomskådande mor bara bre smörgåsar och säga ”Love is messy”. Med sådan dialog kan begåvade Carell inte göra mycket mer än nicka eftertänksamt. Både han och filmen skulle haft stor nytta av en brutal analytiker ur Melvin-skolan: ”You’re a disgrace to depression – du är en skam för all depression!”