Filmrecension: "Mammut"

Lukas Moodyssons internationella storfilm ”Mammut” rör sig mellan New York, Thailand och Filippinerna och kretsar kring känslo­mässiga och ekonomiska relationer.

Spelmiljonären Leo och kirurgen Ellen bor med sin 7-åriga dotter Jackie i en loftvåning på Manhattan. En sån där hissen i blankborstat stål går ända upp i lägenheten, väggarna är höga, vita och skrovliga och behängda med cool konst och hyllor med bra böcker. Köksön är to die for och kylskåpet proppfullt med de rätta flaskorna och burkarna för trendig matlagning. På den lilla trappan ut till terrassen står kanske ett trettiotal dyra sneakers och ser ändå ensamma ut.

Även om jag har vissa invändningar mot Lukas Moodyssons visuellt storslagna, internationella comeback handlar det inte om detaljer – eller om filmen som idédrama. De båda delarna är perfekta.
Det blir nämligen snart skärande tydligt att det rätt omaka paret egentligen inte bor i den där schyssta lägenheten, i alla fall inte mentalt. Ex-nörden Leo åker världen runt och tjänar pengar på en spelsajt han grundat och den närmast utbrända frun jobbar natt på en akutmottagning. Dottern lever i stort sett ensam med familjens filippinska nanny Gloria och har gett upp om att få kontakt med föräldrarna. Hon drömmer sig ut i rymden på New Yorks planetarium och är besatt av att lära sig det filippinska huvudspråket tagalog.

”Mammut” tycks ta avstamp i den uttjatade diskussionen om ”livspusslet”, men det är egentligen en chimär. Lukas Moodysson vrider snart på begreppen och talar i stället om en förödande brist på viljestyrka och prioriteringar som får vuxna människor – i Västerlandet, får man väl tillägga – att slösa tid på att ha ångest över att de träffar sina barn så sällan i stället för att göra något åt saken. Sällan har man sett det så tydligt som i den där vackra, sorgsna New York-lägenheten – eller under Leos affärsresa till Thailand där han drabbas av lyx-livströtthet och ger sig ut på en irrfärd som tillfällig ryggsäcksturist på de thailändska stränderna. Det talas mycket om en ”mammutpenna” (dekorerad med processade mammutbetar), i filmen värd den sjuka summan 3 000 dollar. Men man kan tänka att det som är utdött i ”Mammut” är viljan att styra sitt eget liv – och kanske i förlängningen att bry sig om andra.

På hemmaplan, i den tomma våningen, växer ett betydligt mer drabbande drama fram. Gloria har lämnat sina små söner hemma hos mormor på Filippinerna för att tjäna ihop till ett eget hus åt familjen, alltmedan pojkarna mår sämre och sämre av att hon är borta så länge. Så växer ”Mammut” ut över världen och tar ett rejält grepp om den grymma obalansen i det globala utbytet av varor och tjänster. Några tycker sig inte ha tid med sin egen avkomma, andra måste lämna bort sitt eget kött och blod och sköta andras barn. Barn­arbetare syr basketbollar som köps av fattiga immigranter i USA och skickas tillbaka som dyra presenter till ursprungslandet. De fina och starka scenerna från Filippinerna överträffar det mesta, i synnerhet när äldste sonen tvingas ut på stans soptipp för att med egna ögon se varför mamman gör så stora uppoffringar.

”Mammut” lider av ett slags snedbelastning som placerar Ellens och Leos drama i förgrunden trots att det egentligen – enligt filmens undermening – är Glorias liv som är det politiskt och moraliskt sett intressanta. Man får helt enkelt inte riktigt tid att fördjupa sig i det djupt kritiska, ibland till och med satiriska porträttet av det rika paret, paradoxalt attraktivt och känsligt gestaltade av Bernal–Williams. Eller möjlighet att röras tillräckligt mycket av Glorias drabbande öde.

Det är också en liten besvikelse att inte riktigt känna att Lukas Moodysson – som varit så djupt originell och närvarande i sina tidigare fem långfilmer – inte lyckas bli lika personlig som tidigare. Enstaka gånger är han också alltför övertydlig. Möjligen har det med projektets omfång att göra, möjligen med att liknande teman cirkulerat i världsfilmen under flera år redan, mest tydligt kanske i Alejandro González Iñarritus ”Babel”, men också minnesvärt i Walter Salles starka kortepisod i kollektivfilmen ”Paris je t’aime” där man bara måste gråta över en barnflicka från förorterna som lämnar sin bebis från tidig morgon till sen kväll för att passa en annan, snyftande innerstadsbebis.

Moodysson bär med sig samma starka lojalitet med barnen som gått som en röd tråd genom hans filmer tidigare när han ger sig ut i världen. Så även om ”Mammut” inte når ända fram är idéinnehållet starkt och engagemanget varmt och viljan att vara komplicerad gör att han kan diskutera yta utan att bli ytlig.