Filmrecension: ”Mamma Mu och kråkan”

Mamma Mu får en vän. Nu svänger det lite extra om superkossan.

”En ko måste få ha roligt”, brukar en vän säga när hon vill pigga upp sig – en frisk citatblandning mellan Astrid Lindgrens gamla djurpamflett och den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar. Den tecknade superkossan Mamma Mu, från Jujja och Tomas Wieslanders fantasifulla bilderboksvärld med Sven Nordqvist-illustrationer, tycker detsamma. En ko måste helt enkelt få ha roligt. Och då spelar det ingen roll att en kos roll i världen vanligtvis är att stå stilla på ängen och idissla. Mamma Mu accepterar inga sådana begränsningar, hon vill dyka i sjön, gunga, prata i mobiltelefon, cykla, pilka på isen, klättra i träd och dansa balett. Och träffa nya kompisar.

I den tecknade långfilmen är vi tillbaka på ruta ett, det vill säga urhistorien om hur den mysiga Mamma Mu träffade den griniga enstöringen Kråkan och hur de mot alla odds och naturlagar blev vänner. En rätt utdragen process som tar större delen av filmen men som tematiskt sett förmodligen är rätt verkningsfull på målgruppen, även replikerna idisslar vänskapstemat utan större variation. (Däremot är det tveksamt om målgruppen dagisbarn riktigt orkar sitta still nästan en och en halv timme, min testpatrull om två femåringar fick lite myror i benen emellanåt.)

Det finns enormt mycket kossor i barnboks- och barnfilmsvärlden om man tänker efter. Det är någonting med de där stora, urmoderliga statiska kropparna som plötsligt gör oväntade saker som uppenbarligen har en stark lockelse på barn: Bolibompas dansanta kossa Doris (som Göran Persson tog en berömd svängom med) är bara ett exempel. Men frågan är om det inte svänger lite extra om just Mamma Mu. Säkert är att filmen förvaltar det där svänget på ett fint om än inte jätteoriginellt sätt.